Efter LO-kongressen kan vi konstatera att alla förbund åter har representanter i LO-styrelsen. Bra, javisst, men nu måste de 14 förbunden se till LO-kollektivets helhet och inte trassla in sig i taktiska överväganden, där förbunds- eller gruppegoismen lyser igenom.
Grundprinciper spikade på en LO-kongress kan vara viktiga och vägledande. Men kommer man ner på förbundsnivå så tror jag inte direktiv eller pekpinnar är den rätta vägen för att få fackliga tankar att bli facklig verkstad.
Stödben behövs för de fackliga företrädarna, principer om du så vill, men det måste också var möjligt att ta ut svängarna lokalt. Man kanske jobbar på ett sätt för att få igång agitationen i Stockholm, på ett annat sätt i Bollnäs och på ett tredje i Skurup.
Som i idrotten är det resultatet som räknas. Och det måste till resultat. Fastighets ordförande Hans Öhlund har uttryckt det på enklast möjliga sätt:
– Fortsätter medlemstappet har vi så småningom inget fack.

Ny LO-ledning, alla förbund respresenterade i LO-styrelsen, ord om sammanhållning inför nästa avtalsrörelse, en mängd viktiga, och kanske även en del ovikti­ga, beslut har tagits under kongressen.
Men över alltihopa svävar en ande, och den är inte osynlig, utan i högsta grad synlig: Organisations­gra­den har sjunkit i Sverige bland arbetarna från 77 till 67 procent de tio senaste åren.
Om utvecklingen går dithän att organisationsgraden sjunker under 50 procent på de stora arbetsplatserna är krisen ett faktum – då hotas den svenska modellen. Och utan möjlighet att prata kollektivavtalets lov så är facket rätt tandlöst.

Den nya LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson fick på presskonferensen frågan varför de internationella frågorna inte diskuteras mer.
– Svåra frågor. I många organisationer väjer man för dem, sa Karl-Petter.
Svåra, men oerhört viktiga.
Då borde den tidigare ABF-ordföranden sagt det självklara: ”Vi får studera frågorna, bli mer insatta och därmed mer engagerade.”
Eller hur?