Den 8 april blev det första nya avtalet klart för Fastighets, som i löneökning ger 590 kronor för arbetare i privata fastighets- och entreprenadföretag. Att lägstalönerna höjdes med samma summa är en principiellt viktig seger, eftersom arbetsgivarna trummat på hårt för att frysa eller helt ta bort lägstalönerna.
Många hade naturligtvis hoppats
 på, och varit värda, mer i lönepåslag. Men avtalet ger höjda reallöner, alltså mer pengar i plånboken. Att ökningen räknas i kronor är också bra för alla med låga löner, det blir mer än om ökningen gjorts i procent.

Procent eller kronor har varit en knäckfråga i inledningen till avtalsrörelsen, och ett skäl till att LO-familjen inte kunde samla sig till gemensamma krav. Industrins parter har hävdat att deras procentavtal ska vara riktmärke för andra branscher, medan fack med många lågavlönade sett att industriavtalets dominans lett till att löneklyftorna ökat. Visserligen har riktmärket gett lugnare avtalsrörelser, där inte den ena hela tiden kräver mer än den andra, men när ska de lågavlönade och kvinnodominerade yrkena någonsin komma ikapp? Att industrin har hävdat att bara de kan avgöra vad ekonomin och näringslivet ”tål” i löneökningar har också ifrågasatts av tjänstesektorn.

Att det nu seglade upp en till norm att hålla sig till, Handels ”andra märke” på 590 kronor, öppnar för att hitta bättre lösningar.
Här fanns det som LO-familjen inte kunde enas om i samordningen, men som Fastighets och 6F-kompisarna ville ha: en satsning på
 låga löner och kvinnodominerade yrken. Så när LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och arbetsgivarbossen Carola Lemne rekommenderade alla att följa de två märkena var alla plötsligt överens. Åtminstone tillfälligt.

Den trasiga LO-familjen kommer inte att braka samman lagom till sommarlovet, men familjeterapi behövs nog framåt hösten. Om partnerskapet gnisslar mindre kan kraft läggas på ett mer rättvist system som minskar löneklyftorna.