Det går bra för fastighetsbranschen. 2015 var ett starkt år och 2016 kommer trenden att hålla i sig, enligt Fastighetsägarnas Sverigebarometer.
Men branschen har ett problem. Under de närmaste tio åren kommer 11 000 personer att behöva anställas, bland annat på grund av stora pensionsavgångar. Samtidigt är intresset för att utbilda sig till fastighetsskötare och fastighetstekniker lågt. Varför är det så få som vill utbilda sig till dessa jobb? Det är
 varierande, utvecklande jobb, där
 många har hyfsat goda chanser att
 påverka sin arbetsdag. Okunskap
 om branschen anges som ett skäl, 
att yrkesprogrammen på gymnasiet inte ger högskolebehörighet är ett annat.

Gymnasieminister Aida Hadzialic har utropat 2016 till yrkesutbildningens år. I ärlighetens namn kanske det hittills inte gett några svallvågor i det allmänna medvetandet. Däremot kan en ändring till att ge högskolebehörighet påverka intresset för utbildningarna. Regeringen borde sätta fart på det lagförslaget.

Nu närmar sig slutspurten
i Fastighets förhandlingar om städavtalet med Almega Serviceentreprenad.
För städarna, där det stora flertalet sällan får mer än den kollektivavtalade lägstalönen 21 110 kronor som höjs med 450 kronor efter två års branschvana, är nivån på löneökningen extremt viktig. Fyra av tio arbetar dessutom deltid, och tjänar ännu mindre. Att städarna ska få märkets 590 kronor är en rättvisefråga.
Att uppnå förbättrade villkor i form av fler heltider, fler fasta jobb och stopp för hyvling är också högst rättmätiga krav.

Som LO-rapporten Vägen till sammanbrottet visat är lönegapet mellan kvinnor och män fortsatt stort. Kvinnodominerade förbund har också tvingats
 sälja ut villkor för att uppnå sina löneökningar. Städarna utsätts för samma argumentation från arbetsgivarna. Ska man uppnå löneökningar i nivå med övriga arbetsmarknaden ska man tvingas till försämrade villkor. Det är orättvist och oanständigt. Schysta villkor och en lön som går att leva på är rimliga krav. För alla.