Hur ska man få till en bättre arbetsmiljö inom städ- och fastighetsbranscherna?
– Långsiktigt finns det bara ett sätt och det är att det bildas klubbar på fler arbetsplatser. På så sätt kan vi sätta tryck på arbetsgivarna, säger Göran Landström, huvudskyddsombud på Bostaden i Umeå.

Att vara skyddsombud innebär att man stöter på det allt överskuggande problemet på arbetsplatserna: stressen.
– Det gäller framför allt på städföretagen, men stress finns också på bostadsbolagen. Folk hinner ju inte göra klart sitt jobb, säger Göran Landström.
På hans arbetsplats har man sedan två år tillbaka en klubb, vilket gör skillnad.
– Viktigast av allt är att vi kan vi få fackligt stöd för det vi kämpar för och med en klubb kan man också sätta större tryck på företaget.
Göran har besökt andra företag, en del inom städsektorn, och han har då kunnat konstatera att utan klubb vågar de fackliga företrädarna inte göra så mycket.
– De flesta är rädda om jobbet. Vi besökte ett stort städföretag där vi borde ha fått många frågor, bara två personer kom till träffen.
Tror du att problemen är annorlunda på små företag?
– Nej, inte direkt. Möjligtvis är det lite trassligare på den privata än på den kommunala sidan.
Finns det skillnader mellan städ– och bostadsbolagen?
– Jag är tveksam till om det är så stora skillnader. Ofta handlar det om att arbetsmiljöfrågorna är eftersatta, de är lågprioriterade. Får man upp frågor på bordet så handlar det kanske om pengar och då blir det stopp.
Hur ser du på möjligheten att få gensvar från företagsledningarna?
– Ofta kommer frågorna en bit, sedan stannar det upp och så händer inget mer. Mitt återkommande svar är att det är lättare om man har en fackklubb.

På Bostaden finns en samverkansgrupp med företrädare för Fastighets, tjänstemannafacken och företagsledningen.
– Det kommer förstås upp en del frågor i den och här finns i vart fall en chans att driva på. Om vi i Fastighets ska driva en fråga själva så blir det inte med samma tyngd som om vi samverkar med andra.
vi diskuterar Fastighets nya organisation och Göran anmärker att här finns bekymmer.
– I Umeå sitter jag i avdelningsstyrelsen och vi är bara tre man. I fackklubben på företaget är vi fem man i styrelsen.
I avdelningen finns det i dagsläget en uppenbar risk att man får fatta beslut och sedan också själv genomföra dem, det tar mycket kraft.
Kunskaper är viktiga för att man ska kunna agera som skyddsombud, finns det tillräckligt med utbildningsmöjligheter?
– Det gör det. Men jag tycker att man kunde styra upp utbildningen i norra Sverige. Nu är det Skellefteå som är den stora samlingsplatsen. Dit har vi 13 mil enkel väg och en fjärdedel av dagen går åt till transporten. Insikts– och skyddsutbildningarna kunde lika väl hållas i Umeå. En del kurser är förlagda till Runö utanför Stockholm eller till Sundsvall. Många av våra medlemmar vill inte ligga borta på kurser, de vill ha utbildningen på hemorten.
Slutligen; kommer det att ske någon utveckling av skyddsronderna så de blir effektivare?
– Det är i alla fall tal om det. Att man ska få någon typ av uppföljning. Som det är nu kanske mycket stannar vid ”ingen åtgärd”. Det behövs ordentliga handlingsplaner på vad som behöver åtgärdas och till vilket datum det ska vara klart.