Försenad lön, ständiga uppsägningar, dålig infor­mation, ingen kompetensutveckling och en allt stressigare arbetsmiljö.
– Jag gillar städyrket men är tveksam till att jobba som städare framöver, säger Pernilla Persson från Grängesberg.

I stort sett överallt där Pernilla Pers­son arbetat under sina 18 år som städare har det varit struligt. Just nu är Pernilla arbetslös efter det att företaget där hon städat un­der tolv års tid bestämde sig för att byta städbolag vid den senaste upphandlingen.
Städkarriären började 1995. Det var svårt att få jobb och med bara gymnasie­utbildning, och utan att veta vad hon egentligen ville göra, tedde sig städjobb som en enkel lösning. Pernilla började som timvikarie vid Partena Clean i Lud­vika.
Vad var dina första intryck av städbranschen?
– Jag fick börja med butiksstädning, och det var mycket tyngre och stressig­are än vad jag hade kunnat föreställa mig. Sedan fick jag tjata för att få min första lön. Det var ingen bra start.
Pernilla jobbade hos Partena fram till 1999.
– Det skrevs nya tidsbegränsade kontrakt hela tiden, även när jag så små­ning­om fick några egna ställen hemma i Grängesberg. Problemet var bara att huvudkontoret låg i Borlänge och att jag inte fick städmaterialet utkört till Gräng­es­berg. Utan material går det knappast att städa, så när jag blev erbjuden timmar på T&M, tog jag det istället.
Så småningom ledde det till en heltids­tjänst där Pernilla städade på Spendrups bryggeri, ett ganska varierande städjobb där städpersonalen i stort sett skötte sig själva.
– Städaren som arbetade där före mig lärde upp mig. Vi hade månadsmöten med T&M inne i Ludvika och fick ibland även besök av cheferna på arbetsplatsen, men annars arbetade vi självständigt med att lägga upp och utföra arbetet, ett ansvar och förtroende jag trivdes mycket bra med.
2003 gick T&M i konkurs och Ingvors Städ och Puts tog över. Städarna fick ett ännu större ansvar för att sköta sig själ­va.
– Det kunde gå månader utan att vi hör­de av chefen. Saker som brist på arbetskläder och dåligt med material uppvägdes ändå av det självständiga
arbetet.

Men vid senaste upphandlingen fick inte Ingvors Städ och Puts förnyat kontrakt, trots offert med hårda neddragningar i tid. Pernilla och hennes arbetskamrat blev uppsagda.
– Det kändes rätt tufft att kliva ut ge­nom grindarna för sista gången den där dagen i slutet av april, att efter tolv år på samma arbetsplats vara så lättutbytt – och utan att man misskött sitt arbete eller på annat sätt själv kan rå för det.
Pernilla och hennes arbetskamrat blev inte uppsagda direkt när kontraktet sades upp. Något arbete kunde de inte erbjudas i närområdet, så under uppsägningstiden – maj till början av augusti – fick Pernilla pendla till Borlänge.
– Det var något helt annat. Från att ha arbetat helt självständigt, kändes det plötsligt som om jag hade noll förtroende att genomföra mina arbetsuppgifter. Arbetsledaren var på mig hela tiden, från i vilken ordning jag moppade bu­tiks­gångarna till att jag bytte moppgarn för ofta, och instruktioner kunde ändras från en dag till en annan. Jag anförtroddes inte ens ett schema, utan blev uppringd varje dag och fick på så sätt veta vad jag skulle göra. Jag trivdes inget vidare och började tvivla på min egen förmåga.
Sedan i början av augusti är Pernilla alltså arbetslös.
– Även om jag inte har något emot att städa, känner jag mig väldigt tveksam till om jag vill fortsätta i yrket på grund av hur illa allt omkring fungerar. Fast jag har kanske bara haft maximal otur med mina jobb? Arbett är dessutom tungt, så man måste också fundera på hur länge kroppen stoppar. Jag fyller 40 nästa år. Jag vill göra något helt annat nu, men visst, i brist på annat så skulle jag kunna ta ett nytt städjobb.

Ibland har Pernilla fått ta hjälp av facket för att reda ut problem kring anställningen.
– Jag har fått en positiv bild av Fastig­hets, som ställt upp när jag tagit kontakt.
Hur ska facket agera för att städjobbet ska bli mer attraktivt?
– Det är nog svårt för facket att göra så mycket när det känns som om många städfirmor själva nästan arbetar emot sig och sin personal. Tiden är hårdvalu­ta i jakten på nya objekt, men trots ned­dragningar i tid förväntas det bli lika rent. Jag har aldrig förstått den ekvationen. Visst, tidlöneprincipen är väl tänkt som ett slags skydd mot en orealistisk arbetsbörda, men hur många vågar ringa sin chef och hänvisa till den?
– På sistone har många av mina arbets­kamrater varit thailändskor, tjejer som jobbar hur hårt som helst för att inte riskera att bli av med jobbet. De har många gånger svårt med språket och känner inte till vilka rättigheter de har. Här skulle facket kanske kunna göra en insats.