Vi har under årens lopp skrivit åtskilliga spaltkilometer om arbetsmiljöproblemen på våra svenska arbetsplatser. Kanske har vi i någon mån dock försummat ett stort arbetsmiljöproblem, mobbningen.

Cirka 360 000 människor anser sig utsatta för mobbning/kränkande särbehandling. Varje år långtidssjukskrivs mellan 10 000 och 30 000 personer på grund av mobbningen. Och för mellan 100 och 300 slutar mobbningen med att de tar sina liv.
Vi har väl alla upprörts av mobbningen i skolan, elever som bär sig bedrövlig åt mot någon kamrat, kanske en skola som inte gör ett dugg åt problemet och/eller föräldrar som blundar.

I och för sig är det omöjligt att gradera lidande, för den som är utsatt är den stunden i den miljön det värsta personen har upplevt. Men ska jag vara riktigt ärligt så tycker jag vuxenmobbningen är ändå värre än skolmobbningen. Människor med erfarenhet, som har varit med om livets skiften såväl i det privata, i skolan, som på arbetsplatsen, kan trots den livserfarenheten bete sig illa mot sin nästa. Det känns bara vidrigt.

Vad är då mobbning? Det kan vara:

  •  Förtal eller nedsvärtning av en anställd eller dennes familj
  •  Spridning av felaktig information eller undanhållande av viktig fakta på jobbet
  •  Försvårande eller rent sabotage av arbetsuppgifterna
  •  Utfrysning
  •  Förolämpningar, hån samt negativt och överkritiskt bemötande
  •  Kontroll av den anställd i syfte att skada

Arbetsgivarna och de fackliga organisationerna har ett gemensamt ansvar att jobba för mobbningsfria arbetsplatser. Problematiken är svår, men icke för ty mindre viktig.
Ibland läggs stora summor på blanketter och rapporteringar av olika saker på arbetsplatserna. Men vad är bättre än att använda ögonen och munnen. Säg ifrån om du märker att någon arbetskamrat blir mobbad. Tystnaden gynnar ingen, vare sig den mobbade eller den som mobbar.