Basima Shaba har ett fast jobb som städare. Problemet är att tjänsten är på tio timmar i veckan så lönen räcker inte. Därför har hon flera andra städjobb hos andra arbetsgivare, arbetsveckan sträcker sig oftast över alla veckans dagar och från tidig morgon till sen kväll. Med obetalda pauser.
Så här har hon jobbat i sex år. Det är svårt, men man måste jobba, som hon säger i reportaget som vi publicerade igår.
Basima Shaba är inte ett unikt exempel. Att tvingas ha flera jobb är sådant som vi brukar koppla till den amerikanska arbetsmarknaden, men detta är också den svenska verkligheten.
Rätten till heltid har länge varit en facklig stridsfråga. Det har också varit en hjärtefråga för S och V, och den rödgröna majoriteten i Sveriges kommuner och landsting har drivit på för att införa heltid som norm i offentlig sek tor. Intressant nog så fungerar det på allt fler ställen, även om det går väldigt trögt.
Det skulle kunna visa vägen för den privata sektorn. Men trycket från fack och politik måste uppenbarligen bli hårdare, eftersom arbetsgivarna inte är lika besjälade av tanken på heltid som norm.
Deras skäl är att det är svårt att få ihop arbetsschemana och att inga kunder vill betala för tid där det inte städas. Sanningen är att kunderna blivit bortskämda med att få städat för en spottstyver och gärna på obekväm arbetstid, eftersom det inte kostar något extra.
Städarbetsgivarna måste bli bättre på att sätta timpriser som är rimliga. Men också på att ta hand om och värdera sina anställda. Rätten till heltid är en avgörande jämställdhetsfråga. Det är också en viktig jämlikhetsfråga, eftersom städbranschen är en av de mest mångkulturella branscherna i Sverige.
Branschen växer och det totala antalet anställda ökar. Det är positivt, men det måste gå att leva på sin lön utan att hatta mellan olika påhugg och slitas ut av evighetslånga arbetsdagar.
