Samhall har blivit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för statliga tjänstemän i stället för funktionshindrade som det var tänkt från början.

Samhall finansieras på två sätt – skatteintäkter och från betalande kunder ute på objekten. Skatteintäkterna skulle gå till att man då skulle kunna sätta in mer personal på ett objekt vid behov, det skulle också satsas på utbildning åt personal.

I dag skär man ner på personal ute på objekten så att det inte skiljer sig nämnvärt från ett ”vanligt” jobb.

Samtidigt växer ledningen. Jag jämförde med kommunen där jag bor som har ungefär lika många anställda, Samhall har tre gånger så stor ledning. Områdeschefer som ” matchar folk” och ”vidareutvecklar individer” – det låter bra på pappret, men om det inte sker just någon matchning ( det vill säga att hjälpa folk ut i jobb) , eller vidareutveckling är det mindre bra.

Samtidigt har man då anställt folk för att göra det som en områdeschef traditionellt gör: lämna offerter, räkna på jobb, kundkontakt, sälja, ta hand om närvaro och schemaläggning av personal.

Skattepengarna skulle gå till dem med funktionshinder, i dag går de till en alldeles för stor ledning som måste vara tre gånger så stor för att klara samma jobb som en likvärdig organisation.

Samhall har också gått minus i åratal, mycket på grund av att hur mycket skattepengar som än som tilldelas bolaget så är den siste byråkraten inte född som inte kan få anställning som ”matchare”.