Som ett inlägg i debatten om höjd pensionsålder lägger SD upp en bild på sin facebooksida, föreställande arbetare på en byggställning mot en solnedgång. Ett citat på bilden lyder: ”I Sverige ska man tryggt kunna gå i pension efter ett långt arbetsliv.”.

SD framställer sig som ett parti för arbetare. Men skenet bedrar

Det är ett av många exempel på gånger där partiet framställt sig själva som ett parti för arbetare. De lyckas ganska bra. SD är stora bland LO-väljarna, och många har lämnat S just för SD. Men skenet bedrar.

I somras inträffade en arbetsplatsolycka på Tekniska verken i Linköping, där en sanerare föll 20 meter. Eftersom jag sitter i avdelningsstyrelsen för grannkommunen Norrköping hände det hela på ganska nära håll, vilket naturligtvis ökade graden av obehag och känslan av att livet är skört. Nyligen fick jag höra att personen fortfarande låg i koma med livshotande skador, och i veckan nåddes jag av nyheten att förundersökningen om arbetsmiljöbrott läggs ned.

Det är en bra affär för en arbetsgivare som vill hävda sig i konkurrensen att spara in på personalkostnaderna genom att skita i att ta sitt fulla ansvar för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Risken att åka fast eller att på annat sätt skadas ekonomiskt är nämligen minimal. Priset betalas av alla de arbetare som sliter ut sina kroppar, går sönder av stress, eller, som 33 personer det här året, går till jobbet utan att komma hem igen.

Arbetsmarknaden har blivit allt farligare

Arbetsmarknaden har blivit allt farligare. De osäkra anställningarna dominerar och tempot pressas upp. Utvecklingen är en konsekvens av att facken försvagas och arbetsgivarsidan flyttar fram sina positioner. Arbetare idag känner inte längre till sina rättigheter på jobbet, de vågar ofta inte säga ifrån under hot om att telefonen kanske inte ringer nästa gång ett arbetstillfälle dyker upp, och de förmår inte gå ihop och organisera sig. Vi arbetare har gemensamma intressen, som står i konflikt till arbetsgivarnas, och vi befinner oss i underläge.

Mot bakgrund av det blir det pinsamt tydligt var SD står, när de i sin budgetmotion lägger fram förslaget att avskaffa de regionala skyddsombuden och istället lägga över ansvaret på Arbetsmiljöverket.

Att utöka Arbetsmiljöverkets uppdrag är inte fel, men en statligt tillsatt tjänsteman skulle aldrig någonsin kunna fylla samma funktion som en facklig förtroendeman. Det allvarligaste är dock att förslaget i praktiken innebär att man på statlig väg gör ingrepp i fackets befogenheter, och således pressar tillbaka löntagarkollektivet ytterligare, till förmån för arbetsgivarsidan. Till saken hör också att just det som SD föreslår är en fråga Svenskt Näringsliv drivit i många år.

SD motiverar själva förslaget med att Socialdemokraterna har ett allt för stort inflytande över facket och att de inte tycker skyddsombuden ska pyssla med att sprida politisk propaganda

SD motiverar själva förslaget med att Socialdemokraterna har ett allt för stort inflytande över facket och att de inte tycker skyddsombuden ska pyssla med att sprida politisk propaganda, vilket de menar är fallet i dagsläget. Som vänsterpartist ska gudarna veta att jag inte heller ser relationen som oproblematisk, men jag har för den sakens skull inget intresse av att försvaga fackens position och därigenom, otvivelaktigen, försämra min egen arbetsmiljö.

Vad bottnar då hela det här konstiga utspelet i? Jo, saken är den att SD skiter i arbetaren. Medan S och M bildades som intresseorganisationer för arbetsmarknadens parter, är SD sprunget ur nynazismen till försvar för den ariska rasen. Det är fakta. Vad de bryr sig om är den enade nationen och att sätta stopp för invandringen. Därav ligger det i både SD:s och högerns intresse att ställa arbetare mot varandra genom att flytta fokus från konflikten mellan arbete och kapital, till att få den att handla om vita arbetares intressen gentemot brunas. De samhällsproblem som många människor idag känner av med otrygghet och en välfärd som sviker, är sådana problem som högern skapat med en arbetarfientlig politik för de rikaste, men som SD skyller på invandringen.

Och så kan högern lugnt driva igenom inskränkningar i arbetsrätt och strejkrätt, allt medan arbetarklassen krigar om smulorna.

SD är inte arbetarrörelsens enda problem, men ett av de allvarligaste. Så länge de fortsätter att ses som ett legitimt arbetarparti kommer våra kamrater att fortsätta falla från tak, utan att någon döms för brott. Starkare fackföreningar och en politik som på riktigt tar arbetarens parti är vägen fram för en bättre arbetsmiljö.