Veronica Boström: Han slog mig ute på stan – en tand lossnade

Den som har träffat Veronica Boström ser en lugn och rakryggad person, som gärna ställer sig upp och talar inför en större grupp, som inte räds en tuff förhandling med arbetsgivarna och som med varmt hjärta stöttar sina medlemmar i kniviga situationer.

Så frimodig och stark var hon inte under en mörk period som 17-åring.

–Jag var skoltrött och strulig, så jag hoppade av gymnasiet.

Flyttade hem till honom

Genom kommunen fick hon jobb på en verksamhet där det fanns ett fik.

–Jag träffade en kille som kom till fiket. Vi pratade lite, han kom tillbaka flera gånger och en dag träffades vi efter jobbet. Jag tyckte han var gullig och efter ett tag flyttade jag hem till honom.

Sedan kom första slaget. Jag fattade ingenting

De hade det bra till en början, men sedan började han med kommentarer om hennes utseende. ”Jag vill inte att du sminkar dig”. ”Jag tycker inte att du ska ha kjol”. ”Du ska inte se ut som en hora”.

–Sedan kom första slaget. Jag fattade ingenting. Men jag stannade, för jag var rädd för vad som skulle hända annars.

Vågade inte berätta fast polisen var där

Slagen kom allt oftare, en gång slog han så att hon åkte in i väggen. Fast att hon insåg att relationen var destruktiv fanns inte alternativet att bryta sig loss.

– Polisen hade varit där hemma hos oss, efter att grannarna hört bråk från vår lägenhet. Men fast polisen stod i rummet så vågade jag inte berätta. Jag var ändå rädd för min kille.

Sen kom den gången då han misshandlade mig ute på stan, han slog mig så att en tand lossnade. Folk såg, men inget gjorde något.

Våldet fortsatte att trappas upp.

–Sen kom den gången då han misshandlade mig ute på stan, han slog mig så att en tand lossnade. Folk såg, men inget gjorde något. Jag sprang iväg och ringde min farfar, för han var den släkting som stod mig närmast. ”Jag kommer och hämtar dig!”, svarade han.

Farfar ringde polisen

Men när farfar kom till platsen där Veronica hade blivit slagen fanns hon inte kvar. Hennes kille hade dragit in henne i ett trapphus. Hennes farfar ringde polisen, men de hade inte hört något. Letandet fortsatte och till slut hittade de varandra.

–Eftersom jag bara var 17 blev socialtjänsten inblandad. Det blev en vändpunkt och det är jag glad för.

Det var hemma vid köksbordet i föräldrahemmet som mötet med två företrädare från socialtjänsten ägde rum. De föreslog att hon skulle flytta hem ett tag för att få lite lugn och ro.

–De stod på sig. Jag satt bara där helt tyst. Efter en stund ringde telefonen. Jag kände på mig direkt att det var han som ringde. De säger att jag blev helt vit i ansiktet. ”Du måste komma hem nu”, sa han när jag tog luren. Då släppte det. ”Nej, jag kommer inte tillbaka”, kunde jag säga till slut.

Jag tänker på de kvinnor som fastnar i ett sånt här förhållande under lång tid

Allt detta hände under drygt fyra månader.

–Jag hade tur. Jag tänker på de kvinnor som fastnar i ett sånt här förhållande under lång tid. Det bryter ned en.

Hon kan irritera sig på dem som har tvärsäkra uppfattningar om kvinnors eget ansvar i våldsamma förhållanden.

–Jag blir jättearg när människor säger ” jag förstår inte varför man stannar, jag skulle gå efter första slaget”. Det fungerar inte så. Det börjar ju inte med ett slag. Först bryts du ned, och för många kan det ta lång tid innan det första slaget kommer. I mitt fall kom det ganska tidigt i förhållandet, efter en månad ungefär, men det var ändå svårt att ta sig loss.

jag har fortsatt att prata om det. Det känns viktigt

Efter uppbrottet från pojkvännen hade hon bra stöd av familj och vänner. Hon kunde gå vidare med sitt liv, skaffa fast jobb som hotellstädare och så småningom bilda familj.

–Jag pratade mycket om det som hänt med mina vänner, det blev min terapi. Och jag har fortsatt att prata om det. Det känns viktigt.

Första gången Veronica berättade

Ett av de tillfällen hon pratade om misshandeln var på ett möte i våras med det fackliga kvinnonätverket i Örebro. Det var första gången som hon valde att berätta om sin upplevelse i ett jobbsammanhang.

–Ja, jag har inte gjort det förut, men nu kändes det som rätt tillfälle. Vi kan aldrig prata för mycket om de här frågorna och vi vet ju att det är många som är utsatta och har ett rent helvete, för vissa pågår det hela livet.

Det finns röster, bland annat Nationellt centrum för kvinnofrid, som för fram att facket har en viktig roll att stötta våldsutsatta. Tycker du att våld i hemmet ska vara en facklig fråga?

–Absolut. Jag tycker också att arbetsgivaren ska ta ett ansvar och till exempel erbjuda samtal hos företagshälsovården. Ofta är man som utsatt duktig på att dölja vad som pågår, så det är jätteviktigt med utbildning och att våga ställa frågan om hur en person mår. Vi måste lägga oss i och det är jätteviktigt att vi hjälps åt.