”Du är ju inte ordinarie personal här, så vi får tyvärr offra dig”, säger kunden med ett skratt. Jag har precis städat av butiken där hon jobbar, och hon är i full färd med att packa upp sitt nya visir. Därefter trycker sig hennes kollega förbi mig för att ta ett par handskar – ur mitt paket. Som om mina handskar inte redan ransonerades.
Mot slutet av dagen får jag ett telefonsamtal från chefen. Min kollega har blivit misshandlad. Av kund.
De flesta dagarna om året tycker jag mycket om mitt jobb
De flesta dagarna om året tycker jag mycket om mitt jobb. Det är, tvärt om mot vad många tror, mycket variation, stor frihet, lagom mycket rörelse och utomhusvistelse, och de allra flesta människor jag möter är faktiskt väldigt snälla.
Men så finns de här dagarna, som på ett smärtsamt sätt låter påminna om vilka attityder som finns mot oss städare.
En av mina första möten med dubbelheten var den gången jag städade ett kontor av det finare slaget. Personalen var alltid trevlig när vi stötte på varandra. Hälsade glatt, frågade om läget och sa några ord om vädret.
När jag lämnade platsen kom klagomålen, som ofta var ganska löjliga. Vid ett tillfälle hade gruppledaren av misstag köpt toalettpapper av den näst lyxigaste sorten, fast kunden ville ha den superlyxiga varianten. När misstaget uppdagades krävde de att allt papper omedelbart skulle bytas ut. Det näst lyxigaste pappret skickades tillbaka till vårt kontor, och ransoneras sedan ut till oss städare. En rulle var fick vi till att ha i städvagnarna, när vi var ute och städade fastigheter. Vi hänvisades till toaletterna i källarna och tvättstugor som delades med hyresgästerna. Och vi fick ta med vår personliga rulle för varje besök.
Jag tänker på tjänstemännen på kontoret. Att de faktiskt också hade kunnat spara pengar genom att dra ner på städtiden genom att låta personalen själv gå in på lagret och hämta det förbrukningsmaterial de behöver, för varje toalettbesök. Men det hade förstås varit otänkbart.
Jag tänker på den här satans skillnaden. Ingenting i världen legitimerar att att vi städare behandlas som andra klassens medborgare
Jag tänker på corona. Hur vissa får skydd, andra applåder från balkonger, och ytterligare andra blir misshandlade på sina jobb.
Jag tänker på den här satans skillnaden. Ingenting i världen legitimerar att att vi städare behandlas som andra klassens medborgare. Oavsett om det gäller toapapper i fredstid, eller tvål under pandemi.
Vi har precis samma rätt som alla andra till en arbetsmiljö som både är schysst och säker. Men vi vet allt för väl att den inte kommer gratis. Stå på er, kamrater!
