Forskaren: Att nå utlands­födda väldigt viktigt för facket

Anders Kjellberg har i många år varit den självklara experten i medierna för kommentarer om fackens organisationsgrad (hur stor del av alla som jobbar som är med i facket), varför den förändras och vilken betydelse det har på arbetsmarknaden. Från mitten av 1990-talet har andelen fackanslutna minskat.

Men i sin nya rapport ”Den svenska modellen i en oviss tid” (Arena Idé) konstaterar Anders Kjellberg att den negativa trenden har avstannat: 2018 och 2019 var organisationsgraden densamma, 68 procent. Rapporten visar samtidigt på en dramatisk utveckling, där andelen utrikes födda som är fackligt anslutna sjunkit markant sedan 2006.

Färre utrikes födda är med i facket

År 2019 var andelen fackanslutna arbetare födda i ett annat land nere på 51 procent, medan andelen fackanslutna inrikes födda arbetare var 64 procent. Så såg det inte ut 2006 – då var den genomsnittliga organisationsgraden densamma för inrikes och utrikes födda arbetare: 77 procent. Anders Kjellberg menar att den ökade klyftan är oroande.

– De utrikes födda som inte är med i ett fackförbund riskerar i högre grad att råka illa ut på arbetsmarknaden. Många har kommit till Sverige som flyktingar från utomeuropeiska länder de senaste åren, och känner inte till sina rättigheter på den svenska arbetsmarknaden, säger han.

Inom Fastighets är andelen utrikes födda medlemmar hög, nästan hälften, 45 procent, av medlemmarna var 2019 födda utanför Sverige. Av städare födda i Sverige var drygt 60 procent med i facket 2017-2019 men endast cirka 40-45 av de utrikes födda.

Privat anställda svårare att nå

Anders Kjellberg menar att Fastighets har en viktig uppgift i att hitta nya sätt att nå arbetare födda utanför Sverige. Samtidigt är det en svår utmaning då många också jobbar på små privata företag, dit inte facken har tillträde på samma sätt.

Kjellbergs studie visar också att privatanställda har en lägre organisationsgrad än offentliganställda. Åren 2005-2006 var mer än 70 procent av både privat och offentligt anställda städare med i ett fackförbund, till skillnad från åren 2017-2019 då cirka 70 procent av städarna i offentligt sektor var medlemmar men bara mellan 39 och 48 procent i privat sektor.

– Det är svårast att nå ut till arbetare på privata företag. Särskilt i mindre företag som saknar kollektivavtal och som kanske har en negativ inställning till facket.

– Här behöver facken arbeta mer uppsökande, för på sådana företag är de anställda ofta i större risk att utnyttjas. Till exempel har ju städbranschen problem med att anställda tvingas till svartarbete. Utrikes födda löper störst risk att utnyttjas, säger Anders Kjellberg.

Medlemsökning under coronakrisen

Han tillägger att det nu, under coronakrisen, strömmat till många nya medlemmar till både fack och a-kassor.  Under mars och april ökade LO-förbunden med sammanlagt omkring 20 000 medlemmar. Samtidigt ökade LO-fackens a-kassor under mars och april med nästan nästan 73 000 medlemmar.

Även Fastighets a-kassa har ökat med runt 1500 medlemmar medlemmar från januari till april, men förbundet har inte sett någon betydande medlemsökning under coronakrisen.

Utvecklingen följer ett mönster. Med undantag av finanskrisen 2008, när avgifterna till a-kassorna året innan chockhöjts, har osäkra tider lett till att fler går med i facket och framför allt a-kassorna.

– Nu kom otryggheten som en blixt från klar himmel. De som trodde att de hade säkra jobb och aldrig behövde gå med i fack och a-kassa fick snabbt ändra sig. Att det blev en så omskakande upplevelse kan medföra att många stannar kvar.

Kan fler medlemmar stärka fackens position?

– Ja, dels har medlemstalen stigit, dels har anställda, framför allt inom vård och omsorg, fått allmänhetens sympatier för bättre löner, arbetsförhållanden, arbetsmiljö och säkrare jobb.

När det gäller timanställningar och andra tidsbegränsade jobb har du påtalat det som en orsak till att färre går med i facket och varnat för konsekvenserna. Vad är riskerna?

– Andelen med tidsbegränsade jobb har ökat sedan den djupa krisen under 1990-talet. I sådana tider är folk glada att få ett jobb över huvudtaget. Las luckrades upp och arbetsgivarna behövde inte motivera varför en anställning skulle vara tidsbegränsad. Det tenderade att försvaga facket. Och nu är det på gång igen med nya förhandlingar om las. Kommer fack och arbetsgivare inte överens blir det lagstiftning och ännu mer otrygga anställningar.

Och vad betyder det för den enskilda och för samhället?

– För den enskilda innebär det en osäker inkomst och att de till exempel inte får lån om de behöver köpa en bostad. Timanställda får svårt att tacka nej till jobb även om de är sjuka, då kanske arbetsgivaren inte ringer någon mer gång.

– Problemen för samhället har ju visat sig nu under coronakrisen. Många är timanställda i äldreomsorgen, där de äldre får möta många olika personer och där hemtjänstpersonal med tidsbegränsade jobb och pressade tidsscheman tvingas rusa mellan äldre. För arbetsgivaren ger det flexibilitet. Men det är varken bra för den anställda, vårdtagaren eller verksamheten.

Du är inte bara forskare utan tar även ställning i debattartiklar. Varför?

– Forskaren har en skyldighet att peka på missförhållanden, saker som inte fungerar bra. Om den svenska modellen hotas eller att utrikes födda riskerar att exploateras. Om det bygger på kunskap och forskning måste man ju kunna dra slutsatser av det och föra ut det i debattform för att få ökat genomslag.

Om du ser tillbaka på dina fyra decennier som arbetslivsforskare, har styrkeförhållandena förändrats på arbetsmarknaden?

– Det är relativt stabilt, får man säga. Nästan sju av tio är ju fortfarande med i ett fackförbund. Men industrins sysselsättning har ju sjunkit medan privata tjänstenäringar där den fackliga anslutningen är lägre har expanderat, säger Anders Kjellberg.