Det är vanskligt att komma tillbaka till jobbet efter semestern. I början av semestern drabbas jag alltid av ett frihetsrus. En hel månads ledighet! De lediga dagarna tycks rada upp sig som skimrande pärlor på ett uppsträckt snöre.
Så mycket tid, så mycket frihet!
Det känns för bra för att vara sant. Så mycket tid, så mycket frihet!
Men ruset går över. Redan morgonen efter, på den första semesterdagens morgon, kryper bakruset på.
Jag kollar i telefonens almanacka för att se exakt vilket datum jag ska vara tillbaka igen, ställer en påminnelse för att inte glömma. Som om jag någonsin skulle glömma. För varje semesterdag som går så kommer en ny arbetsvecka oundvikligen närmare.
Under den sista semesterveckan tänker jag inte på annat än att det är just den sista semesterveckan. Den sista helgen är bara som en helg, vilken som helst. Men lite deppigare. Jag räknar timmarna, minuterna, sekunderna.
Och till slut kommer den alltid: den första arbetsdagen efter semestern. Det är en tung dag. Kroppen är ovan vid tidiga morgnar och tungt arbete och psyket vid ofriheten i fasta arbetstider. Dessutom har städrummet och städvagnen i fyra veckor varit någon annans städrum och städvagn.
Ordningen är inte den jag är van vid. Det känns som att komma tillbaka till lägenheten efter att ha hyrt ut den i andra-hand under en sommar.
Titta här, kan de säga, och dra ett avslöjande finger över bordsskivan.
Det händer att kunderna varit missnöjda med vikarien. ”Skönt att ha dig tillbaka”, kan någon säga. ”Sommarvikarien skötte sig inte alls.” Titta här, kan de säga, och dra ett avslöjande finger över bordsskivan.
Denna form av inverterat beröm lämnar mig alltid med en tveeggad känsla – å ena sidan glädje, å andra sidan en klump i magen.
När jag kom tillbaka meddelade mig en kund att de varit ”extra nöjda” med städningen under de senaste veckorna
Eller så kan det vara tvärtom. Till exempel i år. När jag kom tillbaka meddelade mig en kund att de varit ”extra nöjda” med städningen under de senaste veckorna. Det vill säga under min frånvaro. Ok, tänkte jag. Roligt att höra.
Men jag bet ihop, jag jobbade på. För det är så man gör. Och redan efter ett par dagar hade jag kommit tillbaka in i arbetslunken.
Nu har det gått några veckor. Kroppen har åter vant sig, psyket anpassat sig. Ibland kan jag komma på mig själv med att nästan trivas. Åtminstone nästan. Semestern är slut för det här året och sommaren lämnar snart plats för hösten, för kyla och mörker och eventuellt en andra våg av Covid-19.
Man vänjer sig. Jag får leva på minnet, tänker jag. Och så får jag tänka framåt, mot nästa sommar, nästa semester. Arbetslivet går sin gilla gång.
