Det har varit en märkligt år. På ytan är allt skenbart som vanligt. När jag gläntar på persiennen ser jag kunder släntra ut från närbutiken med axlarna nertyngda av matkassar. Några ungdomar hänger på parkeringen och en kvinna rastar en hund.

Men somligt har förstås förändrats. Det sitter till exempel plexiglas framför alla kassor och mina händer är mer uttorkade än vanligt. Men den största förändringen, åtminstone när det gäller mig själv, har skett på insidan.

I början hade jag svårt att ta pandemin på allvar

I början hade jag svårt att ta pandemin på allvar. Den kändes så avlägsen, så som alla nyheter tenderar att kännas. Men i takt med rapporteringens ökande omfattning tilltog en inre oro.

En känsla av att världen tvivlar på sig själv, att under den relativt oförändrade ytan döljer sig en sjunkmyr.

Även om vi städare är en av de yrkesgrupper som är mest utsatta för smittorisk så är det egentligen inte hälsan jag främst oroar mig för. Min oro riktar sig snarare mot ekonomin, den privata såväl som den globala.

Tillvaron har blivit osäkrad. Det där tillägget ”tills vidare” på anställningskontraktet har fått en skarpare innebörd. Och de svenska trygghetssystem som jag nästan kommit att ta för givna känns inte längre lika trygga.

Ingenting av det här är givetvis något nytt. Osäkerheten har alltid funnits där: tillvaron liksom arbetsmarknaden är inte stabil och förutsägbar, har aldrig varit det. Men pandemin har gjort det smärtsamt uppenbart.

Jag har antagligen sjukanmält mig fler gånger under de senaste månaderna än jag gjort under de senaste tio åren.

Från arbetsgivaren har det varit tyst. Visst, några muntra tillrop i ett massutskick har det väl blivit. ”Ni gör ett jättebra jobb, kämpa på!” Gott och väl. Men inget konkret. Ingen uppmaning om vikten av att följa Folkhälsomyndighetens uppmaningar. Ingen information om hur företaget påverkas av och hanterar pandemin.

Samtidigt har kurvan över min sjukfrånvaro beskrivit en brant stigning. Jag har antagligen sjukanmält mig fler gånger under de senaste månaderna än jag gjort under de senaste tio åren. Symtom som jag vanligtvis skulle ha ignorerat innebär nu en försämrad inkomst.

Det blir i de små vardagliga sakerna jag finner tröst när jag sitter isolerad i lägenheten. Så som i morgonens första kaffe och snus medan jag tittar ut genom köksfönstret. Därute är allt skenbart som vanligt. Bilar passerar på gatan, kommersen blomstrar i närbutiken.

Men under ytan tycks tillvarons kontinentalplattor stadda i rörelse.