Årets skyddsombud Juan Carlos brinner för rättvisa

Får vi presentera Juan Carlos Cerda Ruiz? Årets Skyddsombud i Stockholms län – den explosiva chilenaren från barrikaderna som har blivit en svensk fackveteran och föredrar dialog och samarbete i förhandlingarna. De allra flesta säger bara Juan Carlos.

”Du talar med fel person”, sa Juan Carlos till chefen som tyckte att han skulle hålla koll på kollegorna och rapportera om de tog med sig något hem från jobbet. Själv hade han just fått löneförhöjning med fem kronor i timmen.

– De ville köpa mig för en femma! Jag skulle spionera på mina kollegor …

Sa upp sig och började plugga

Så blev det inte. Han berättar att stämningen försämrades, att han och chefen från den stunden inte pratade och skrattade tillsammans. Och att han snart sa upp sig efter åtta år som städare på ett hotell i Stockholms city.

Det blev en flera år lång paus med språkstudier och folkhögskola. Men sedan 1998 jobbar Juan Carlos på städföretaget Inspira. Har varit med och byggt upp den fackliga verksamheten där. Går in i sin fackliga roll ”med hjärtat”.

På barrikaderna i Chile

Engagemanget och kampen för rättvisa tog han med sig från sitt gamla hemland Chile.

1973, när militärkuppen krossade en skör demokrati och diktatorn Augusto Pinochet tog makten, var han ett barn. Tio år senare hade han lämnat familjen i Osorno i söder och befann sig i huvudstaden.

– Det blev som en explosion där i Santiago på 8o-talet. Folk gick ut på gatan, vågade stå på barrikaderna och protestera mot orättvisor och förtryck. Demonstrationerna var spontana och illegala, men många hade samma tanke. Vi måste se till att informationen om att det inte var normalt i Chile spreds till utlandet.

Slogs blodig av polis

Juan Carlos var en av dem som gick ut på gatorna.

– Man vågade inte lita på någon. Jag tänkte att jag agerar själv, för att då har jag ingenting att berätta om jag blir tillfångatagen.

En kväll slog fyra poliser från specialstyrkan honom blodig och han lämnades söndertrasad på gatan. Ingen vågade hjälpa honom och han förlorade medvetandet.

– Men sex timmar senare vaknade jag på en klinik. En präst stod vid min sida och en läkare sydde ihop såren. Prästen hade sett min kropp där den låg, och han såg till att jag överlevde.

Trött på klassklyftorna

Det intressanta är, tycker Juan Carlos själv, att han inte hade någon politisk åsikt. Han stöttade inte något parti.

– Men jag var trött på klassklyftorna. Folk går ut på gatorna när orättvisorna blir för stora, det kommer att hända i Sverige också.

Livet fanns i Sverige

Han mötte Ana, där ute på gatorna. De blev ett par, hon blev gravid och första barnet föddes. De såg ingen framtid i Chile.

– Om jag hade varit ensam skulle jag kanske stannat, säger Juan Carlos. Jag hade kanske gjort något galet.

I stället klev han av flyget på Arlanda, med en tanke i huvudet: ”Vi måste bygga ett liv, jag gör det här för att det ska bli bättre”.

Facket är självklart

På första jobbet i Sverige gick han med i facket. Det är självklart för Juan Carlos att vara medlem.

– Sedan är det frivilligt att engagera sig. Du måste gilla det, brinna för det, och vara beredd på konsekvenser.

För honom började det med en skyddsombudsutbildning på Inspira. Fastighets upptäckte honom och han blev en central person när fackklubben bildades.

– Sedan dess är Mohamad min mentor. Han säger att vi måste hitta en dialog med arbetsgivaren. Och jag tycker att han har rätt, man måste ha en relation med företaget. Jag gillar inte orättvisor, men måste lära mig att hantera min karaktär … så att jag inte blir explosiv.

Äta orm?

Ett råd från Mohamad Elmarghichi, ombudsmannen och mentorn, är att andas lugnt. Juan Carlos själv lutar sig mot två olika uttryck:

Det är första från gamla hemlandet: ”Ibland är du tvungen att äta orm”.

Det andra är svenskt: ”Du ska ha is i magen.”

Vilket är ditt bästa fackliga minne från åtta aktiva år?

– Jag lyfte handen på ett avdelningsforum en gång, och jag sa att om jag hjälper en kollega så sover jag gott, blir det omedelbara svaret.

En del fick lönehöjning …

Så tänker han en stund.

– Eller var det när vi startade klubben? Då hade vi lokal lönebildning här, en del fick lokal lönehöjning och andra fick ingenting från potten. Vi tyckte att det var orättvist. Och det första vi gjorde i klubben var att förhandla bort den modellen.

Och det värsta?

– Hm, jag har inget exakt. Men generellt … när folk förlorar jobbet och vi inte kan göra något. När företaget har förlorat ett uppdrag och det inte finns jobb att slåss för.

Hur mycket hinner vi städa?

Den funderingen öppnar för ett resonemang om utvecklingen inom städ:

– Det finns många företag på marknaden i dag som konkurrerar med pris och sämre villkor för de anställda. Men frågan är hur många kvadratmeter vi ska hinna städa på en timme?

Juan Carlos Cerda Ruiz Städare och Årets skyddsombud

Ålder: 60.
Bor: Lägenhet i Stockholmsförorten Högdalen.
Gör: Städare, klubbordförande, huvudskyddsombud. Årets skyddsombud i Stockholms län.
Familj: Frun Ana, tre barn och fyra barnbarn. ”Fast för en chilenare är familjen mycket större än så: mamma, syskon, kusiner och så vidare.”
Bästa terapin: Lämna telefonen, gå till kolonilotten och jobba med jorden.

Bild: Marc Femenia

Vilket är ditt bästa minne med Juan Carlos?

Mohamad Elmarghichi Ombudsman på Fastighets region Ost

– Jag kände starkt för honom redan första gången han valdes till skyddsombud. Jag märkte att han jobbade för medlemmarna – trots att han var teamledare och skulle stå mer på företagets sida.

Bild: Minna Pyykölä

Daniela Cerda Dotter

– När han alltid läste och berättade historier för oss barn. Jag hör hans röst när jag själv läser Bamse med min son.

Bild: Privat

Moayed Motallebi Städare på Inspira, sitter i klubbstyrelsen

– Jag kallar honom papito för han är som en extra pappa. Han ger mig råd och tips när jag har problem, både privat och i jobbet. Fler borde brinna som han gör.

Bild: Sofia Lindroth