Varje dag läser vi att något rasar, rusar, störtar, eller strax, kanske mycket snart, går totalt åt skogen. En tanke som då ofta slår mig är: hur mycket av eländet orsakas av ett yttre problem, och hur mycket elände följer av att människor indränks i katastroftankar?
Jag vill inte spela ned allvaret i situationen, vi har ett krig i Europa och ekonomisk kris, men jag vill heller inte gå under. Vem hjälps av det? Vi behöver påminna oss om att det en dag vänder!
Tittar man bakåt i tiden verkar det som att vi människor inte gör annat än att krisa
Tittar man bakåt i tiden verkar det som att vi människor inte gör annat än att krisa. Vulkaner sprängs, kometer slår ned, industrier läggs ned, städer utryms, dammar går sönder, börserna skakas om. På något vis lyckas vi ändå hantera det, lära oss lite grann, inte ofantligt mycket, men lite, och röra oss vidare.
För den som står på brinken att förlora hus och hem över höjda räntor är det naturligtvis ingen tröst. Då är ingenting en tröst. Men för de flesta kan det vara bra att komma ihåg, gärna i det ögonblick man beslutar att ställa in den där resan eller skjuta på den där renoveringen, att detta kommer att blåsa över!
Det är inte säkert vi kan fortsätta som förut
Det är inte säkert vi kan fortsätta som förut. Jag vet inget om framtiden. Det jag vet är att vi svenskar bara tre, fyra generationer bakåt i tiden levde hela livstider utan allmän välfärd, utan isolerade hem, utan fullpackade matbutiker, utan läkemedel, utan eldrivna verktyg och utan vaccin. Det var ett stenhårt, många gånger ont, liv – som troligen ändå levdes med en hel del glädje och lycka.
Det finns mycket både politiken och arbetsmarknadens parter måste göra för att stävja krisen och dess följder. Men vi är alla skyldiga de tidigare generationerna människor att åtminstone behålla perspektivet, och komma ihåg att det en dag vänder.
