Jag kommer ibland att tänka på min arbetskamrat Carlos. Han var runt 65, och förmodligen den som jobbade ihärdigast av oss alla.

I sitt hemland hade Carlos varit revolutionär. Han hade organiserat urbefolkningen, så småningom blivit makthavare, hamnat i fängelse och flytt till Sverige. Trots en dubbel universitetsexamen hade han hamnat i städningen.

Han var inte den som klagade. Men han tjatade om att jag borde göra något mer med mitt liv

”Det är som det är”, brukade han säga, han var inte den som klagade. Men han tjatade om att jag borde göra något mer med mitt liv än att fastna i städningens underbetalda slit.

jag hade en väl inarbetad rutin och satte en stolthet i mitt arbete

Men jag trivdes verkligen med mitt jobb. Att trapphusområdet jag städade hade sociala problem och var lortigare än de flesta andra bekom mig inte nämnvärt. Visst, stressen, slitet och lönen var ett stort minus, men jag hade en väl inarbetad rutin och satte en stolthet i mitt arbete.

Det hela förändrades när jag en dag blev förflyttad. Jag hamnade i ett nybyggt, flådigt studentlägenhetskomplex i närheten av universitetet.

I tre års tid hade jag passerat universitetetsområdet när jag rörde mig mellan mina trapphus. På vintern stack det ut som en snöfri oas, inklämt allmännyttans kantstötta hyreshus. Det hände att jag kämpade med städvagnen där plogbilen ännu inte hunnit fram, såg den skarpa gränsen mot universitetet där backen plötsligt var helt bar, och undrade varför de och ingen annan fick lyxen att slippa snöeländet.

Den nya städningen var ungefär vad jag hade förväntat mig. Vagnen rullade fram tyst och smidigt i en byggnad som andades fientlighet. Arkitekturen, blickarna och attityderna gjorde mig till mera av ett tjänstehjon än stolt städare. Hyresgästernas ungdom var en daglig påminnelse om var jag befann mig och inte, där jag torkade spya och klibbig öl efter helgens fester.

Carlos fick som han ville till slut. Jag blev en av dem och hoppade på ett program i humaniora som verkade kul.

Det är det också! Annat kan jag inte påstå. Men det är något med snögränsen som tycks invagga den här världen i overklighet. Där snön slutar börjar postmodern teoribildning, där makt ses som en mystisk, metafysisk kraft.

Men i städningen fanns en äkthet och mening som nog är reserverad för en verkligare värld än den här

Där snön slutar betraktar klassamhället som ett minne från förr, för nu kan ju alla gå på universitetet och bli vad de vill. Tänk om Carlos bara visste! Och alla de som slitit ut sig i förtid i ett arbetaryrke!

Jag ska egentligen inte klaga. Jag är tacksam över möjligheten och jag trivs. Men i städningen fanns en äkthet och mening som nog är reserverad för en verkligare värld än den här. Det kan jag inte låta bli att sakna.

Carlos heter egentligen något annat.