Hösten är på väg mot vinter. Snön ligger på marken, men inte på vägen, när vi passerar Skellefteå på väg norrut hem från Sundsvall. Jag lättar på gasen och tar det lugnt. Jag har fortfarande sommardäcken på och jag vill inte att något händer oss.

När jag kommer hem möts jag av barnets cykel precis utanför porten. Den har redan blivit stulen en gång och kommit tillbaks, så jag rullar bort den till cykelförrådet. Inne i det skumma cykelskjulet ser jag cykeln jag köpte för att cykla i skogen med och inser att jag aldrig gjorde det. Jag tänker på honom. Han på jobbet, som cyklar mountainbike och är sjukskriven för cykelskador. De långa ärren efter operationerna, när de har försökt pussla ihop honom på rätt sätt.  Hur det har blivit fel, och hur han har ont jämt och ibland inte kan jobba. Jag tänker på alla pengar som försvinner.

Jag tänker på honom. Han på jobbet, som cyklar mountainbike och är sjukskriven för cykelskador.

Ute på parkeringen igen är det snö i luften. Jag är glad över att arbetsbilen har vinterdäck på sig redan. Sen påminner jag mig själv om att jag måste se till att vara lite tidigare på jobbet på måndagsmorgon för att hinna skrapa rutorna om det har varit frost. Och att jag måste tänka på att ta det lugnt så att jag inte halkar utifall att det är halkigt. För jag vill inte att något händer mig.

Jag har faktiskt inte råd med att det händer något som gör att jag får en karensdag. Och inte har jag råd med att leva på 80 procent av lönen heller. Det är faktiskt så att den här tanken följer mig genom livet. När jag kör bil, går på stan, cyklar i skogen eller åker skidor i backarna.

Förut tänkte jag aldrig på att låg lön även kunde göra mig rädd för att leva.

Förut tänkte jag aldrig på att låg lön även kunde göra mig rädd för att leva. Rädd för att något kan hända så jag inte kan jobba, så jag förlorar pengar, så jag inte kan leva. Det här är så trist. Jag är less, inte på livet, utan på att inte riktigt våga leva på grund av att jag inte litar på att det sociala skyddsnätet faktiskt kommer att fånga mig.

Det pratas om att det är viktigt med en aktiv och stimulerande fritid för att man ska kunna återhämta sig. Hur bra det är att göra något som gör att man inte tänker på jobbet, så att sitta still hemma hela helgerna för att jag inte ska gå sönder, så att jag orkar jobba heltid, så att jag kan gå sönder på jobbet istället är helt absurt.

Nej, jag ska börja cykla i skogen, fortsätta köra min bil och åka slalom i backarna. Och om jag går sönder var jag åtminstone lycklig just innan. Plocka bort karensdagen och se till att alla har råd att vara sjuka. Vi lever inte för att jobba, vi jobbar för att leva.