Arbetslöshet, skenande levnadsomkostnader; öppna attacker på vår rätt att organisera oss. Då slår det mig att tonen och den allvarsamma blicken hos våra arbetsköpare är densamma som den alltid varit.

Krav på lagändringar inom arbetsrätten, kravet på sittande regering att investera i infrastrukturen har funnits där så länge som jag varit medveten om vilken klass jag tillhör.

Skillnaden mellan då och nu var en lika allvarsam ton, blick och den självskrivna rätten från våra företrädare att ställa samma krav på sittande regering, men då med syftet att skapa trygga, säkra och meningsfulla anställningar.

Tappat vår allvarsamma blick

Vi som lever från lön till lön, många av oss med kostsamma krediter och lån; vi som har vardagen gemensam med den som skottar, städar, vårdar och lagar, den som är utsatt, har nedsatt arbetsförmåga eller står utanför arbetsmarknaden eftersom vi själva bara är en lön ifrån att själva vara utsatta.

Vi har uppenbarligen tappat vår allvarsamma blick, vårt kravställande, vår förmåga att se vilka intressen som binder oss samman med var och en som, liksom vi själva, arbetar för att ge våra familjer ett bättre hem och en meningsfull fritid; en större livsupplevelse, en bättre framtid. Värdighet.

När snön faller och piskar från sidan så tänker jag på det och på hur det inte bara är den upplevda tryggheten som förändrats i vårt land; den självklara känslan av att tillhöra en klass som bär landet har också försvunnit. Ersatt av ”vad ska man göra”? En fras jag ofta hör från mina klassfränder, vare sig dom är städare, bo-, hus-, eller fastighetsvärdar.

Jag vill bara skrika högt och hårt rakt in i hjärtat på dem. Vi ska hålla ihop – det är vad vi ska göra.

Våra avtal är politik

Jag vill bara skrika högt och hårt rakt in i hjärtat på dem ”Vi ska hålla ihop – det är vad vi ska göra”! När vi är på våra arbetsplatser finns det inga särintressen. Det här är något vi borde prata oftare om. Med varandra.

För nuförtiden talar fackförbunden om att inte politisera avtalen. Vad är mer politik än de avtal som reglerar vår vardag och vårt arbetsliv? På vilken grund ska de kollektivavtal vi strejkar och varslar för stå? Om inte en ideologiskt driven sådan?

Eller ska våra avtal också hanteras med den affärsmässighet som är så på modet inom mellanchefsleden? Hur kan striden på Tesla vara något annat än en politisk sådan?

Sådant tänker jag på när vinden piskar in i nacken, med regn och med snö. Den där vinden som skänker en känsla av klarhet och en ansenlig mängd svordomar.