Sommaren är kort och det mesta regnar bort. Vägar, stränder och illusionen om att vi har ett vattenavledningssystem som är anpassat efter dagens behov spolas bort. När ett samhälle styrs av kvartalsrapporter och inte funktion, då blir sprickorna i fasaden synliga. Vi kan städa, reparera och underhålla hur mycket vi vill; men om grunden vi bygger på inte håller samman finns det inte mycket mer vi kan göra än att lappa och laga.

Jag minns hur det var med siffror förr om åren, då när Björn Borg var ung och facken gick i täten för en rättvis fördelningspolitik och mer medbestämmande, då handlade siffrorna om antal hyresrätter, BNP, arbetslöshet och ungdomars framtidsutsikter.

Räntor och vinster

Nu handlar det uteslutande om räntor, avkastning, vinster och underliggande transferering av rikedom och makt till fåtalet. Ett kommunalt ägt bostadsbolag går ut med att dom gjort förlust, för att avkastningen inte nått uppsatt mål. Det är ingen förlust, det är bara inte den vinst dom ville ha. Men vi köper det. Politikerna och facken köper det. Varför?

Så länge du inte har samma position som din arbetsgivare kan du bara uppnå jämvikt genom att vara fler.

Det är pengarna som styr. Inte pengar för allas väl och ve, utan pengar till dom som redan har för mycket. Så, är jag en sådan där missunnsam och avundsjuk j-vel, funderar jag över? Nej, jag missunnar ingen mycket pengar eller framgång. Finns inget inneboende fel i att vara framgångsrik eller att ha stålar. Felet ligger i ett samhälle som hellre ser stora vinster än att vi håller samman just det samhället.

Men så länge våra fackförbund talar näringslivarnas språk, arbetar med deras siffror och följer spelets regler som motparten ställer upp, så kommer det ingen förändring. Att väja för motpartens argumentation med deras egen parlör är varken reformism eller progressivt, det är helt enkelt bara att vika ner sig.

Stå upp för varandra

Jag själv är uppfostrad att aldrig vika ner mig, att hellre be om ursäkt när det visar sig att jag haft fel än att inte våga hävda min rätt. På våra arbetsplatser är det vi, tillsammans, som ska hävda denna ”min rätt”. Och vi behöver göra det för var och en av oss. Det är en kollektiv handling för individen.

Just detta att som kollektiv stå upp för varandra är det mest individualistiska vi kan göra. För så länge du inte har samma position som din arbetsgivare kan du bara uppnå jämvikt genom att vara fler. Vilket påminner mig om när en äldre tuffing fick bita i gräset för att vi var ett gäng knattar som gav igen. Vi var fler. Han var ensam.