Att Almega inte är fackets bästisar är ingen nyhet. Men att de vill lägga ned oss har jag faktiskt aldrig hört förut.

Den här torra meningen, som fanns med i Almega Fastighetsarbetsgivarnas yrkanden, säger just det:

”Vi yrkar på en generell rätt att lokalt överenskomma om lokala anpassningar av villkor och ersättningar samt möjlighet till individuella överenskommelser i vissa fall”.

Fastighets skulle läggas ned

Vid första anblick låter det tråkigt och obetydligt. Det är någon jurist som har formulerat det och det går inte helt att förstå vad som menas. Det är väl tanken. Innebörden av den meningen är nämligen att Fastighetsanställdas Förbund läggs ned.

Om arbetsgivarna får en generell rätt att göra egna överenskommelser om löner och villkor, då saknas skäl att förhandla fram ett kollektivavtal. Det är ju som att säga att lagen gäller förutom i de fall någon vill anpassa den.

Inombords baxnade jag när jag läste det. Vad hände med alla ord om samverkan och svenska modeller? Sedan insåg jag att den där meningen påminner oss om något viktigt.

Vi måste gå samman

Den svenska modellen bygger inte på samverkan, utan på att facket har tillräckligt många medlemmar för att arbetsgivaren ska känna sig tvungen att samverka. De vill inte ge oss bättre villkor. Inte idag, inte igår och inte för hundra år sedan heller.

Det är vi som måste ge dem en match. Alla vi hästskötare, städare, fastighetsskötare, sanerare, fönsterputsare, golfbanearbetare, ridlärare, vaktmästare, med flera. Det är vi som måste gå samman, gå ihop som en, och berätta vad vi kräver i utbyte mot vårt arbete. De vill ju inte ens att vi ska finnas, varför skulle de då vilja ge oss bättre villkor?

Efter en stund kände jag inte längre att den där meningen var så provocerande. I stället kände jag en enorm energi att ge mig in i förhandlingarna.