Synliga städare har svårt att höras

En av de första sakerna jag la märke till i Lima var städare som gör rent i butiker, banklokaler och allmänna utrymmen. De syns överallt för att de arbetar dagtid.
Få av dem är medlemmar i en facklig organisation. I Peru bildas fackförbund företagsvis av de medlemmar som jobbar på
företaget. Inom den kommunala städverksamheten finns fackföreningar, men ännu inte inom den privata sektorn.
– Anställda i de privata 
städföretagen jobbar oftast 
under dåliga arbetsvillkor.
 Långa arbetsdagar, låga löner 
och dålig arbetsmiljö är bara några av problemen, säger Orhan Akman, koordinator för den globala fackliga organisationen UNI Américas.

Fastighets samarbetar med UNI Américas på plats för att flera städare ska bli fackligt engagerade och bilda fackliga organisationer. Hittills har Fastighets och UNI ett samarbete med fackföreningen Sitobur på serviceföretaget Innova Ambiental i Lima (se Fastighetsfolket nr 7.15). UNI jobbar också för att få i gång facklig verksamhet på några stora städbolag.
– Problemet har hittills varit att vi inte fått kontakt med anställda på dessa bolag som vill engagera sig i fackliga frågor. Nu gör vi nya försök, säger Orhan Akman.

Trots att det är lätt att möta städare i Lima är det svårt att hitta någon som vill bli intervjuad. Men tre städare på företaget Limtek servivos integrales ställer upp, bara de slipper uppge sina riktiga namn. Vi kallar dem för Juliana, Maria och Dorita.
De jobbar i den historiska, gamla delen av huvudstaden, långt ifrån de stadsdelar utanför stadskärnan där de bor. När vi – Ysabel Nilsson Saavedra från Fastighets, som tolkar intervjun, och jag – får kontakt med städarna arbetar Maria och Dorita tillsammans utanför en av butikerna på gågatan där storstädning pågår. De har hjälpts åt att borsta av en butiksskylt ovanför ingången till lokalen. De når skylten med hjälp av ett förlängningsskaft, men det ser tungt ut. De måste också vara försiktiga för att många passerar butiken på gågatan. Under lunchen tar de sig tid för en intervju. Juliana, som städar kontor i närheten, ansluter när vi sätter oss på en parkbänk i närheten av gågatan.

De tre jobbar heltid från klockan 09.00 till klockan 18.00 från måndag till lördag med en timmes lunch. De berättar att det finns dagar då alla tre är jättetrötta efter jobbet. Och hemma väntar allt hushållsarbete eftersom det så gott som alltid är kvinnan som står för matlagning, städning
och annat i det peruanska samhället. Stress är ett problem här precis som i Sverige.
– Storstädningen i butiken tar mycket tid så jag ringde till min arbetsledare i morse och bad om hjälp. Därför jobbar jag tillsammans med Maria i dag, säger Dorita.
Städarna berättar att de inte alltid hinner bli färdiga med allt under utsatt tid. Men ingen av dem stannar längre på jobbet för att göra klart.
– Nej, vi lämnar kvar det som vi inte hinner och fortsätter dagen efter, säger Juliana.
Alla tre är väldigt bestämda med att inte jobba ”gratis” efter arbetstidens slut. Ysabel Nilsson Saavedra, som jobbar fackligt i Sverige, är imponerad över att städarna faktiskt låter bli att jobba kvar utan lön. I Sverige får hon tjata om att städarna ska jobba i sin egen takt, gå hem och fortsätta dagen därpå.

Minimilönen, som regleras i lag, är 750 soles i månaden (cirka 1 900 svenska kronor). Det är också vad städarna får i lön varje månad. Alla som tjänar över 2 000 soles i månaden (motsvarar cirka 5 000 svenska kronor) betalar skatt. Det slipper städarna, men det är ändå tufft att få lönen att räcka till.
– Man behöver vara två för att klara av ekonomin, säger Dorita, som lever tillsammans med sin man och deras två barn, 14 och 20 år.
– Jag trollar med pengarna, säger Julita och skrattar. Men hon menar allvar och vill inte närmare gå in på hur hon lyckas som ensamstående. Dottern, 17 år, studerar och sonen, 23 år, har tvingats lämna sin anställning för att han blev sjuk.

Alla tre trivs med sitt arbete och anställningen på företaget. När jag frågar om de vill förbättra något kommer snabbt ett svar:
– Bättre lön, säger Julita. Dorita och Maria instämmer.

Mer hinner vi inte prata om. Lunchtimmen är över och de måste skynda sig tillbaka till sina jobb. Frågan om ett fackförbund skulle kunna få upp lönerna eller förbättra arbetsförhållanden hann aldrig ställas.
Torbjörn Jonsson, projektledare för Fastighets biståndsprojekt i Peru, menar att en facklig organisation på ett städföretag kan gynna både arbetstagare och arbetsgivare till exempel när det gäller arbetsmiljön.
– Ingen arbetsgivare vill att personalen blir sjuk av jobbet. När vi får arbetsgivare att inse fördelarna med att samarbeta med facket kommer vi även att se förändringar i den privata städbranschen i Peru, säger han.

I Peru finns den formella ekonomin vid sidan om den informella. Hela 70 procent av landets ekonomi är informell, det vill säga med personer utan anställningsavtal, anställningstrygghet och rättigheter i arbetsmarknaden. Till exempel
är medellönen där betydligt längre, cirka 600 soles (cirka 1 500 kronor), jämfört med cirka 1 000 soles (cirka 2 500 kronor) i månaden i den formella.

”Många problem känns igen”

Ysabel Nilsson Saavedra är engagerad i Fastighets fackliga biståndsprojekt i Peru. Tillsammans med projektledare Torbjörn Jonsson har hon under en vecka i landet lyssnat på fackliga företrädare på rengörings- och vaktbolag som kämpar för fackliga rättigheter, knutit kontakter med flera peruanska fackförbund och med det globala UNI Américas. Hon är städare och förtroendevald på ISS i Stockholm samt regionalt skyddsombud i region Ost. Dessutom har hon sina rötter i Peru.

Vad ser du för likheter i arbetsvardagen för städarna?
– Städarna i Lima har enhetliga, och till synes bra arbetskläder. Många problem känns igen, som till exempel stressen på jobbet.
Vilka är de största skillnaderna?
– När vi gick runt i Lima såg vi att det fortfarande finns oergonomiska arbetsredskap som mycket tunga borstar med träskaft. Städare, som har mycket låg status, har inte organiserad facklig verksamhet.

Hur ser du på de peruanska fackens möjligheter att förändra?
– De flesta i Lima pratar om arbetsgivarnas totala ovilja att samtala eller förhandla med facket. Men även de fackliga organisationerna behöver lära sig att skapa dialog med arbetsgivaren. Det går inte att enbart gå fram med näven i luften.
– Många lagar låter bra men i verkligheten finns de bara på papper. Arbetsgivare gör ändå som de vill och facket kan sällan agera.

Ett syfte med Fastighets biståndsprojekt är att
i Sverige få ut information om projektet och de peruanska arbetarnas villkor. De fackklubbar och avdelningar som vill ha information kan boka Ysabel och Torbjörn för besök.