Bild:

Statens fastighetsverk har i år gett ut en handbok med skötselregler som riktar sig till alla som städar i kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Att det krävs kunskaper om hur man ska städa för att inte förstöra, intygar Pamilla Håkanson och Gunilla Hising Bohm som städar på Julita gård i Sörmland.

Klockan är snart 10.00 och solen lyser från en klarblå himmel. Flera besökare har redan hittat till Julita gård, trots att byggnaderna öppnas för visning först om någon timme. Det är inte bara herrgården utan också stranden vid sjön Öljaren, trädgården med över 100 sorters pioner och växthuset som lockat dem hit.
Julita gård i Sörmland ägs och drivs sedan 1941 av Nordiska museet. Det var då som löjtnanten och godsägaren Arthur Bäckström testamenterade egendomen till museet.
Arthur Bäckström hade skapat ett eget Skansen med byggnader från trakten som han flyttade till gården och som han sedan fyllde med föremål, det som idag är Skansens­tu­gorna och Skansen­museet. Själv bodde han i herrgården, ”Stora huset”, som fortfarande är möb­lerad som på Arthurs tid. Den nuvaran­de herrgårdsbyggnaden stod klar 1730, men de äldsta delarna är från 1180-talet, då cisterciensermunkarna byggde ett kloster här.

Denna kulturhistoriska miljö städas och vårdas av Pamilla Håkanson och Gunilla Hising Bohm, museiassistent respektive utställningsassistent.
Båda har ett genuint intresse för föremålen på Julita gård och för hur den fungerade under Arthurs tid. Varje år deltar de i gårdens egna guideutbildningar för nya och gamla guider. När vi går runt i området blandar de fakta med kuriosa om husen, människorna som bodde här och om bygden runt sjöarna Öljaren och Hjälmaren.
Pamilla städar och sköter ”Stora hu­set”, kopparköket i södra flygeln och kyrkan intill Skansenmuseet. Gunilla, som jobbar deltid, tar bland annat hand om Skansenstugorna.
Museets egen personal sköter det mesta av städningen själva, men så här års kö­per Julita gård även tjänster av städbolag. Till exempel dammsuger städbolagets personal golven en gång i veckan i Skansenmuseet och torkar av glasen som skärmar av utställningarna och staketskydden av plexiglas.

Att städa på Julita kräver särskild kunskap, tycker Pamilla och Gunilla.
– Vi har ett nära samarbete med
kon­servatorerna på Nordiska museet i Stockholm, som lärt oss det mesta. Dessutom har jag tänkt mycket på hur min farmor städade på sin tid, säger Pamilla Håkanson.
Det är lätt att göra fel när man städar i en kulturhistoriskt värdefull miljö.
Pamilla har till exempel lagt märke till att ett intarsiabord, med inläggningar av olika träslag, har torkats av med en blöt microfiberduk. Används för mycket vatten, kommer det att förstöra bordet.
– Jag skyller inte på städaren. Det är museet som ska ge ordentliga instruktioner till entreprenören som vi köper tjänsten av. Sedan är det städbolagets ansvar att utbilda sin personal för uppdraget. Det gör man säkert också, men den utbildade personalen kanske slutar eller är sjuka och de som kommer in istället får inte alltid tillräcklig information om jobbet.
– I städmanualen står det att borden ska torkas av. En kontorsstädare torkar då med blöt trasa, eftersom han eller hon har lärt sig att göra så, men det fungerar inte här, påpekar Pamilla.
– Städning är ingen skitsak. Det spelar ingen roll hur fint det här stället är om det inte är städat. Och det ska göras på rätt sätt, säger hon.
För några år sedan återställdes de hundra år gamla Skansenstugorna. Projektet gjordes i samarbete med en intendent från Nordiska museet. Intendenten höll också en kurs för Gunilla, vaktmästarna och andra som städar där om hur föremålen och husen ska skötas.
– Då började jag skriva ner instruktioner för hur städningen ska gå till. Det underlättar om någon ska hoppa in istället för mig, säger Gunilla.
Även Pamilla för anteckningar om städningen:
– Jag skriver ner när jag har utfört jobb som görs sällan så att föremålen inte utsätts för onödigt slitage.

På Julita gård används dammsugare eller golvborste, beroende på vilken typ av golv som städas. Det är viktigt att hålla småsten borta från trägolven eftersom de sliter på ytan. Om golven ska tvättas, vilket inte sker ofta, görs det med såpa och med så lite kallt eller ljummet vatten som möjligt. Oftast räcker det att torka bort smutsfläckarna med en lätt fuktad trasa. Stentrapporna dammsugs och tvättas vid behov med såpvatten.
När Pamilla behöver dammsuga möbler eller textilier använder hon en sär­skild dammsugare med avtagbar hålla­re. Den går lätt att tömma om hon av misstag skulle suga upp en tygbit eller en tofs.
Så gott som all dammning sker med dammvippa.
– Den är utrustad med förlängnings­skaft så att vi slipper kliva upp på en stege. Vi måste vara rädda om personalen också, inte bara om föremålen, säger Pamilla.
Särskilda fönsterglasdukar används för att putsa fönsterglas i dörrar och speglar. Till vissa ytor använder Pamilla torra eller lätt fuktade microfiberdukar.
Pamilla jobbar nästan alltid med bomulls- eller skinnhandskar för att skydda både föremålen och händerna. Hennes tips är att aldrig jobba barhänt med glas, koppar, silver eller guld. Man är alltid fet på fingrarna och fingeravtrycken kan etsa sig fast så det blir svarta märken på ytan.
– Mina händer är mina verktyg. Och de får inte vara för klumpiga, för då kommer jag att tappa saker på golvet. När jag städar använder jag ett par tunna skinnhandskar som sitter tight och som inte nöts lika fort som bomullshandskar. Bomullshandskarna blir dess­utom hala och slippriga.
En viktig del av städningen på Julita gård handlar om att hålla skadedjur borta. Bland annat används klisterfällor. Då kan man också se vad det är för sorts insekter.
– Strimmig trägnagare, som äter hål i trämöbler, orsakar stora skador. Pälsar och stoppningar är ett himmelrike för mal och ängrar. Hästmyror älskar frigolit, förklarar Pamilla.

Att städa och vårda en museimiljö kräver ett visst intresse för att jobbet ska kännas givande, tror Pamilla och Gunilla.
– De som är anställda av en städfirma, och bara är här en kort stund då och då, hinner aldrig sätta sig in i verksamheten. Jag tror att jobbet blir tråkigare för dem. Vi är en del av verksamheten och känner till föremålen och historien kring dem. Jag berättar gärna om hu­sen om jag är kvar och städar när de första besökarna kommer, säger Gunilla.
– Här hymlar vi verkligen inte med städningen, säger Pamilla. Det har hänt att jag putsar koppar under herrgårdsvisningen. Besökarna tycker att det är jätteroligt att se på och mitt arbete blir mer intressant.
Tidigare doppade Pamilla och Gu­nilla kopparföremålen i en blandning av citronsyra, tvättmedel och vatten. Sedan en konservator informerade dem om att citronsyra fräter, an­vänder de istället ett särskilt putsmedel för koppar.
– Jag minns en busslast med pensionärer som en efter en kom till mig och frågade om det är hos mig man får lära sig att putsa koppar. Folk kan också fråga hur man putsade förr och då kan jag berätta att man använde skummjölk och sand. Det är en kunskap som jag läst mig till i guidematerialet.
Man måste nog vara historieintresserad för att arbeta på Julita, annars blir jobbet tunrott, tycker de båda.
– Jag stormtrivs i den här miljön och vill inte jobba någon annanstans, säger Pamilla.

 

Ny handbok för städning i kulturmiljöer

– Städningen är ett eftersatt kapitel. Med de nya skötselanvisningarna försöker vi återerövra förlorad kunskap. Det säger Catharina Nordenstedt från Statens
fastighetsverk, projektledare för fastighetsverkets skrift ”Skötselregler för känsliga miljöer”.

I sitt jobb som kulturarvsspecialist hos Statens fastighetsverk har Catha­rina Nordenstedt sett att det finns ett behov av skötselanvisningar. Hon har träffat pensionerade förvaltare, med omfattande kunskaper och erfarenheter av hur byggnader och inredningar ska vårdas, som är bekymrade över att kunskaperna inte förts vidare till nästa generation. När Catharina i början av 2009 kom i kontakt med konservator Lisa Nilsen tog arbetet med att ta fram skriftliga skötselregler fart.
– Lisa höll med om att något behöver göras. Hennes tips var att inte blanda in ordet ”städning”, för att då kommer ingen att lyssna på oss. Istället pratar vi om förebyggande konservering. Och det är precis vad städning handlar om – att vara förebyggande, att bevara och inte förstöra ovärderliga originalytskick.

Arvfurstens palats i Stockholm, där utrikesdepartementet håller till, blev platsen för ett pilotprojekt där Lisa Nil­sen och Catharina Nordenstedt träffade städar­na. Det blev också två utbildnings­till­fällen för personalen med konservatorn.
– Vi befarade att städarnas första reaktion skulle vara negativ när vi kom med våra städanvisningar. Vi ville absolut inte att de skulle börja fundera på om de gjort något fel eller om de inte varit tillräckligt duktiga. Men istället fick vi positiva kommentarer från dem.
Statens fastighetsverk ordnade också flera slitageseminarier för att ta reda på vilka kunskaper som de som arbetar i kulturmiljöerna har mest behov av.
Resultatet är den skrift med omfattan­de skötselanvisningar som kom ut förra året.
– Det är ingen tjusig, inbunden bok med vackra bilder som ska ställas i en bokhylla. Det blev inte heller bara ett häfte på tio sidor, som jag trodde från början. Helst vill vi att den ska ligga i städvagnen, säger Catharina Norden­stedt.
Skriften har blivit väl mottagen, berättar hon. Och alla kan lätt komma åt den genom att ladda ner den på fastighetsverkets hemsida www.sfv.se.
– Anvisningarna kan kompletteras med information om vilka material som finns i den fastighet som städas, så att städarna lättare ska kunna tillämpa rätt städsätt. Inte ens vi som arbetar på fastighetsverket kan alltid med blotta ögat avgöra vilket material som använts. Om inte vi kan det, hur ska vi då kunna krä­va det av städpersonalen?

Enligt Catharina Nordenstedt finns det bara en säker väg för en städare att veta om man gör rätt eller fel.
– Man måste ha kunskaper. Det går inte att prova sig fram, för då kan man förstöra.
– Det vanligaste felet är att man använder för mycket vatten, berättar hon. Det kan på sikt förstöra till exempel golv och speglar. När gamla speglar fått svarta ränder beror det oftast på att vatten runnit ner och krupit in under glaset.
Att använda fuktad trasa för att ta bort dammet från förgyllda ytor sliter på förgyllningen och förstör både ramen och målningen.
– När originalytan är borta ska konservatorn försöka rädda det som räddas kan, men det är kostsamt. Istället för trasa ska städaren använda en fin pensel för att borsta bort dammet.
– Jag har också lärt mig hur lätt man kan putsa sönder ytor av metall. Sön­der­putsade metallytor måste bytas ut, de går inte att återställa. Istället för att putsa mycket då och då ska man putsa lite och ofta. Damm och fingeravtryck som får sitta kvar länge kan etsas in, till exempel på kakelugnsluckor.

Det är inte enbart städarna och andra som i praktiken vårdar kulturhistoriska miljöer som kan ha nytta av skriften. I kommande avtal ska Statens fastighetsverk bifoga skötselanvisningarna som ett meddelande till hyresgästen att så här vill fastighetsverket att byggnaden ska skötas.

 

”Undvik vatten och mikrofibrer”

Skriften ”Skötselregler för känsliga miljöer” består av 20 kapitel med tips och råd om skötsel av golv, väggar, mattor, kristallkronor, förgyllda ytor, läder, snickerier, tavlor, texti­lier med mera. Den ger också tips på hur man hanterar stearin, tuggummi och tejprester. Här är några exempel:

Golv: För golv gäller generellt att man ska använd torra metoder som långt som möjligt och minimalt med vatten.

  • Stengolv: Om man inte vet vilken typ av sten som golvet består av är det säkrast att bara sopa. Kalkstens- och marmorgolv behöver regelbunden dammsugning eller torrmoppning Om de måste skuras ska det ske omväxlande med såpa och ett pH-neutralt allrengöringsmedel. Om för mycket vatten används kan fogarna luckras upp och stenplattorna spricka eller lossna.
  • Målade och lackade golv: Dammsug eller torrmoppa golvet. Använd inte mikrofibermoppar, eftersom de tar bort oljan i färgen eller lacken. Ta bort fläckar med urvriden fuktig trasa. De enstaka gånger som golvet behöver våttorkas ska det ske med ett milt handdiskmedel och väl ur­vriden garnmopp. Eftertorka om vattnet ligger kvar efter en minut.
  • Oljade trägolv: Även oljade golv är känsliga för vatten. Dammsug eller torrmoppa. Använd inte mikrofibermoppar. Ta bort fläckar med urvriden fuktig trasa. Om golvet måste våttorkas ska det ske med så lite såpvatten som möjligt. Även här är det viktigt att eftertorka om vattnet ligger kvar efter en minut.
  • Bonvaxade trägolv och parkettgolv: Grundstädning ska ske med dammsugare eller torrmopp. Bonvaxade golv får aldrig våttorkas. Ta bort fläckar med fuktad wettexduk och eftertorka med torr trasa.
  • Såpskurade trägolv: Golvet dammsugs eller våttorkas med såpvatten vid behov. Skurning med såpa kan behövas en till två gånger per år för golv som används dagligen. Kallt vatten ska användas.

Fläckar: Om fläckar på fina ytor eller föremål inte går bort bör man kontakta en konservator, till exempel via Statens fastighetsverk. Helst ska fläcken bort inom 24 timmar för att man ska vara säker på att den försvinner.
Förgyllda ytor: Rengör bara om ytan är dammig. Använd en mjuk gethårsborste avsedd för förgyllda ytor. Dammet ska försiktigt borstas av.
Snickerier och utsmyckningar: Damma med borste i första hand. Daglig städning ska aldrig ske med ­blöt trasa. Både torra och fuktiga mikrofibertrasor ska undvikas.