Bild:

Många Folkets hus har det kämpigt och några har tvingats gå i konkurs. I Sandviken blomstrar dock Folkets hus. Konferenserna avlöser varandra, det visas film, ordnas konserter och föreläsningar, det ges teaterföreställningar och alla lokaler är uthyrda, berättar vaktmästare Per-Arne Larsson.

Orten Sandviken är känd genom järnverket – idag högteknologiska verkstadskoncernen Sandvik – stora framgångar i bandy, de välbevarade bruks­miljöerna Högbo och Gysinge, nybygget Göransson arena och ett blomstrande musikliv som rymmer såväl storbandsjazz som operasång och rock. Välkända artister som Tomas Ledin och Malena Ernman har sina rötter här.

Folkets hus ligger som sig bör i centrum och renoveras vid reportagetillfället. Det ska bli en ny entré och en gågata som besökare kan följa genom huset. Här finns en mångfald av lokaler, däribland konferenssalar, en teater med bra akustik, ett bibliotek och en restaurang.
Vuxna, ungdomar och barn söker sig hit för underhållning, för att leta information, låna böcker, delta i kulturskolan etc. Därtill kommer konferensdeltagare, personal på privata bolag, lunchgäster och inte minst Folkets hus-anställda som en längre tid fått stå ut med bankande och borrande på arbetstid. Hör man som Per-Arne ”Perra” Larsson dåligt – sedan ett mellanspel på Sandvik då han tillverkade delar till motorsågar – är ljuden extra störande.
– Det blir nog bra när bygget väl är klart. En mer lättillgänglig reception behövs, men jag är lite kritisk till att det blir stora glasväggar som lätt kladdas ner av fingeravtryck och entrédörrarna känns inte särskilt rustika, säger han.

Per-Arne är på många sätt synonym med Folkets hus. Han har arbetat här snart 40 år och det är med visst vemod han kommer att gå i pension i år.
– Jag skulle inte vilja arbeta längre, men lär sakna arbetskamraterna, säger han.
– Vi är ett jättebra gäng på vaktmästeriet. Jobbet är omväxlande, vi har stor frihet och det är korta beslutsvägar. Vi har en förman på vaktmästeriet och sedan är det vd:n. Det enda jag är missnöjd med är lönen, 25 000 kronor i månaden är väl lite med tanke på hur länge jag jobbat.
Per-Arne lutar sig tillbaka i stolen och funderar en stund på frågan varför det går så bra för Sandvikens Folkets hus.
– Mycket handlar det nog om att förre vd:n Håkan Bengtsson, som nu gått i pension, beslöt sig för att rycka upp ekonomin. Målet var att alla lokaler skulle vara uthyrda och det gick vägen. Han har heller inte gjort några glädjekalkyler och chansat på att saker ska gå ihop.
– Fler har kanske också upptäckt att vi har en fin teater och det har blivit rejäl snurr på konferenserna. Det aktiva musiklivet bidrar också. Folk går gärna och lyssnar på konserter.
mindre bra, för att inte säga rejält knackigt, gick verksamheten i Folket hus på 1980– och 1990-talen trots att man då, till skillnad från nu, fick kommunalt bidrag.
– Före­ningar och fackförbund, som dominerade i huset, betalade inte mycket i hyra och kanske slarvades det med något. Det hela ledde till att Folkets hus inte kunde betala sina räkningar och det blev uppsägningar, vilket alltid är tungt.
Den nye vd:n Stefan Hedin är före detta kommunalråd och sosse (förstås). Sandvi­ken är, som gammal bruksort, ett stabilt socialdemokratiskt fäste.
– Ett krav vi ställt är att han ska vara en närvarande chef och inte splittra sig med olika styrelseuppdrag och det har han lovat, säger Per-Arne. Vi har också poängterat att han måste lyssna på vad vi anställda tycker och inte dra sig för att hjälpa till med praktiska ting om det kör ihop sig med en massa jobb för oss.

Den plats i huset där Per-Arne känner sig mest hemma är teatern, där en lång rad skådespelare och de flesta stora artister i landet – inklusive Tomas Ledin – har uppträtt.
– Idag är det ju ställen i stil med Göransson arena som han spelar på, men han var faktiskt här rätt nyligen som publik, när Niklas Strömstedt gav konsert. Ibland undrar folk varför jag inte spelar något av Ledin som pausmusik. Jag får kanske skaffa en skiva.
Några artister som Per-Arne har i extra gott minne är supertrevliga Lill-Babs, Lars Berghagen och Jerry Williams – som han lunchat med. Bland skådespelare nämner han gärna Ulf Larsson och Bert-Åke Varg, som tog sig tid att sitta och prata en stund.
– De flesta skådespelare säger bara hej, gör sin grej, sminkar av sig och sticker.
En sak som han kan sakna är danskvällarna i restaurangen. De fick man sluta med för att det inte kom tillräckligt med folk. Likaså går det inte längre att locka med bridge eller bingo och nattklubben har stängt. Mer teater var det också förr.
En nyhet som drar storpublik är guldkvällar, alltså uppköpare som kommer och värderar och köper upp folks guldföremål.
Per-Arne lägger om sitt arbetsschema och jobbar kväll när det är arrangemang i teatern som denna afton då rallyprofilen, kartläsaren Tina Thörner ska föreläsa. Det innebär att han ibland inte är hemma förrän vid elvasnåret, men då kompar han i gengäld och börjar senare dagen därpå.
– Den här arbetsmodellen är något jag i princip hanterar på eget bevåg. Det fungerar bra, även om det ibland kan vara jobbigt med sena kvällar. Speciellt om jag måste upp tidigt dagen därpå, som imorgon då det är en temadag om demens.

Att rätt och slätt kalla Per-Arne vaktmästare är inte särskilt rättvisande. Han jobbar även som ljudtekniker, ljussättare och scenmästare – alltså ser till att kulisser och filmduk kommer ner vid rätt tillfälle. Därtill är han biografmaskinist – en syssla han började med som ung grabb. Genom att Folket hus köpte upp biosalongen Grand 1976 blev han anställd.
Per-Arne har varit skyddsombud och säger att man måste vara väldigt aktsam vid jobb bakom scenen. Där är kolmörkt under föreställningar och man kan krocka med lampor och klädställningar.
– Mest riskfyllt är det när väldigt tunga grejer ska dras upp och ner med linor. Det gäller att vikta ordentligt så en kuliss inte far upp med en helsikes fart igen och du i värsta fall följer med. En gång när jag inte var i tjänst hände just det. Det slutade med ett gipsat ben och en tid på kryckor för den personen. Om han ramlat ned hade han slagit ihjäl sig.
Per-Arne har inte gått någon utbildning i att sköta ljus och ljud och heller inte efterfrågat det.
– Enligt min mening lär man sig bäst av att se hur folk som kan yrket jobbar och sedan pröva sig fram. Chefen har sagt att han kan behöva kalla in mig som konsult efter att jag gått i pension och det har jag inget emot.

För ovanlighets skull hänger Per-Arne med på lunch denna dag.
– Vanligen nöjer jag mig med frukosten som vi anställda bjuds på och äter inget mer förrän middagen.
Medan vi låter oss smaka av buffén frågar jag Per-Arne vad han längtar efter att göra när han till våren blir pensionär.
– En sak jag ser fram emot är att åka ut med vår husbil, säger han. Min fru är yngre och jobbar ännu några år, men hon har ett arbete som innebär långa ledigheter. I somras, när jag tog åtta veckors semester, bilade vi till Spanien. Nästa gång blir det Kroatien. Att gå i pension under den ljusa tiden av året är absolut att föredra. Är det mörkt och trist kan man lätt börja känna sig lite nedstämd. Jag har valt att jobba kvar några extra månader av den anledningen.