Bild:

Det är svårt att tro att här för bara några veckor sedan fanns en restaurang. Nu är allt svart av sot. Brandsanering handlar om att riva det som är förstört och att ta hand om det som kan räddas. Det är ett jobb som kräver sin man och kvinna.

Natten mellan den 4 och 5 ja­nu­ari drabbades fastigheten på Kungsgatan 92 i Eskilstuna av en omfattande brand. Den började i den del av fastigheten där Restaurang 92:an har sin verksamhet. När räddningstjänsten kom till platsen slog låg­orna ut ur fönstren, skriver Eskilstuna­Kuriren.
När Fastighetsfolket är på plats för att skriva om hur en brandsanering går till är sanerare från Eskilstunaföretaget Stahrebolagen inne på femte arbetsveckan. Fortfarande kan man ana brand­lukten när man kliver in i byggnaden.
Just nu river halva arbetsstyrkan inredningen i restaurangen, resten tvättar sot i lokaler där företaget El & Diesel håller till. Företagets förråd förstördes helt i branden. Delar av verksamheten har flytt­ats till baracker utanför fastigheten. Butiksdelen är snart klar för inflyttning, medan saneringen av företagets verkstäder, där bilverkstaden varit igång hela tiden, återstår att göra.
Brandsanering av verkstäder är ett av de värsta jobben som finns, tycker sanerarna. I verkstäder finns alltid många små prylar och allt från muttrar till verktyg ska saneras, vilket tar mycket tid.

Det första som sker efter en brand är att räddningstjänsten kontaktar jouren på ett saneringsföretag.
– Efter bränder som denna ska vi först försöka rädda bokföring, kassaapparater och liknande som är viktiga för verksamheten. När det mest akuta är klart ska vi invänta polisutredningen innan vi kan börja, berättar sanerare Svempa Hedblom som jobbat elva år hos Stahre­bolagen.
Inget av inredningen i restaurangen är kvar. Allt är svart av sot. Det som inte brann eller smälte ner av hettan ska sanerarna sortera och kasta. Inget av värde har kunnat räddas. Mitt i det som en gång var en matsal ligger nu högar med porslin, nedsotade arbetsbänkar och annan inredning som hör restaurang­verksamheten till.
– Vi ska riva allt som förstörts så att bara betongen är kvar. Vi säger att allt ska vara betongrent, säger Svempa.
Efter det tar byggandet av en ny lokal vid, men det hör inte till sanerarnas jobb.

Svempa är en av fyra som den här dagen arbetar med att riva. Han är sotig i ansiktet, om händerna och armarna.
Med kofot river han och kollegorna en av de få väggar som står kvar. Arbets­laget har varit här de senaste dagarna och hunnit få bort det mesta.
– Vi måste ta hit en lift för att ta ner några fläktar som jag hittade uppe på ett innertak. Det vore inte så kul att få dem över sig när taket ska rivas, säger han.
Det som inte går att riva med kofot skär sanerarna bort med tigersåg. Riv­ningen måste ske i en viss ordning för att de inte ska skada sig. Alla är utrustade med en halvmask för att inte få i sig sot och damm och med ett par tjocka gummihandskar.
– Visst blir man fuktig om händerna men vi måste känna att vi kan greppa sakerna, säger Svempa.

Saneringen av El & Diesels butik har prioriterats, eftersom det är en utställningslokal där företaget tar emot sina kunder. Där står sanerarna Susanne Tillman och Josefine Högberg på var sin ställning och skrapar bort lös färg från ta­ket. De kan inte tvätta taket eftersom hettan fått färgen att släppa. De ska också göra väggarna rena från sot innan målningen kan börja.
Syftet med målningen, som ibland är sanerarnas uppgift och ibland målarnas, är att stänga in röklukten med hjälp av en speciell färg.
I butiksdelen har Susanne, Josefine och de andra slängt grejer som de inte kan ta hand om. Försäkringsbolaget, arbetsledaren, kunden och i sista hand sanerarna avgör vad som ska slängas och vad som ska räddas.
Det ligger i vårt jobb att se vad som kan räddas. Men eftersom allt handlar om ekonomi i slutändan har skadereg­lerarna hos försäkringsbolagen alltid sista ordet, berättar Svempa.

Sot bildar ett fettlager som tvättas bort med hjälp av grovrent och fettlösande medel. Alla ytor och alla lösa saker mås­te gås igenom.
– Det har gått åt väldigt mycket vatten de här veckorna och vi har haft många små prylar att torka av, säger Nina Lun­de som mest jobbat i butikslokalen och
i verkstaden.
– Här har vi sanerat en hel del av det som ska räddas på plats. På andra ställen tar man sakerna till firman för förvaring och sanering, fortsätter hon.
– Allt som är av trä eller textilier ställs sedan i ett ozonrum för att lukten ska försvinna.
Rivningen ska fortsätta några dagar till. Det som framför allt kommer att ta tid är högtrycktvätt av väggarna i verkstadsdelen.

Svempa och Nina trivs bra på jobbet, berättar de när vi tar en paus i fika­rummet. En av jobbets många fördelar är att det är omväxlande och att de så ofta får byta arbetsplats.
– Ärligt talat börjar jag känna mig fast här efter drygt en månad och längtar efter att få komma till något annat jobb, säger Svempa. Men, å andra sidan kan det vara skönt att veta var jag ska vara under de närmaste dagarna, så jag lättare kan planera min fritid.
Nina är en av flera som jobbar extra åt Stahre­­bolagen när företaget har arbets­top­p­ar. Hur länge hon får jobba den här gången vet hon ännu inte. Allra helst vill hon få en fast anställning.

Som sanerare kan man ha många olika typer av uppdrag. Några av de anställda på Stahre­bolagen är specialiserade på klotter- och asbestsanering, fukt- och vattenskador eller filmning och dokumentation av rör och avlopp. Svempa kan ventilationssanering samt rör- och avloppsspolning. Även social sane­ring förekommer, till exempel efter en avhysning eller efter ett dödsfall.
– Det är sorgligt att se hur mycket mi­sär det finns i vårt välfärdssamhälle. När jag hittar leksaker i ett hem där jag trod­de ingen kunde bo blir jag extra ledsen och undrar hur barn får vistas i ett sådant elände, säger Svempa.
I bostadsområden med sociala problem händer det att sanerarna kommer till samma bostadsfastighet både två och tre gånger för att tömma och sanera lägenheter efter missbrukare.
– Många gånger tänker jag att grann­arna måste ha känt till vad som pågått i dessa lägenheter men ingen verkar ändå ha brytt sig om dem som bott i misären, säger Svempa.
Sanering efter lik förekommer, men är inte så vanligt. Oftast är det efter personer utan anhöriga, så sanerarna kastar det mesta i lägenheten.
– Klarar man av en liksanering så klarar man det mesta. Första gången var det verkligen obehagligt, säger Svempa.
Ninas mest obehagliga jobbupplevelse var i somras då hon sanerade efter att kyl- och frysrummet på en skola slutat att fungera och stått orört i tre veckor.
– Jag är inte känslig, men det var det vidrigaste jag har varit med om. Lukten satte sig i kläderna – i allt, berättar hon.

Arbetsmiljön är tuff och jobbet är förenat med risker.
– Alltid när det kan finnas kanyler använder vi skärskyddshandskar. Vi är dessutom vaccinerade mot hepatit, berättar Svempa.
Arbetsledarna avgör var de anställda får jobba och inte får jobba.
– På det här företaget är vi förskonade från olyckor. Med sunt förnuft kommer man långt. Vi ser alltid till att använda skyddskläder och annan skyddsutrustning, säger Svempa.
Men jobbet är tungt för det mesta. Svempa, som är 56 år, märker att han inte orkar på samma sätt som tidigare.
Nina säger att hon är van vid tunga jobb men att hon ibland, efter en tuff arbetsdag, kan ha värk i axlar och nacke.
– Jag jobbar inte med de tyngsta bitarna men jag bär tunga kartonger och jobbar ofta i obekväma arbetsställningar.

Vid flera typer av saneringsjobb kommer de anställda i kontakt med kemikalier, men kemikalierna har blivit snällare under de senaste åren, berättar sanerarna. Alla cancerframkallande ämnen är borta.
– I det här yrket kan man inte vara fisförnäm. Visst kan det både lukta illa och se äckligt ut ibland, men när jag får på mig skyddskläderna och skyddsmasken så är det okej, tycker Nina
– Man måste också vara tålmodig och ha samarbetsförmåga. Vi jobbar så gott som alltid i grupp och då är det viktigt att alla i gruppen fungerar ihop. Här är vi ett bra gäng, säger Svempa.
På frågan om det är en fördel i yrket att vara man svarar Svempa både ja och nej:
– Det här har alltid varit ett yrke för män, eftersom det har vissa fysiskt tunga delar, men det mesta kan även kvinnor klara av.