Vanligtvis ringer väckarklockan hemma hos Leila Jacobsson kvart över fyra varje morgon. En knapp timme senare brukar hon kliva på bussen från Landvetter mot Stenaterminalen, där hon jobbar som städare för Sodexo. Men för tillfället är Leila hemma och sjukskriven på grund av ryggproblem, som bland annat har orsakats av allt gående under arbetsdagen.
– Kroppen börjar säga ifrån, rygg och knän. Slitningarna märks. Men det är bara att kämpa. Jag försöker ta ett år i taget och så får vi se om jag klarar till 65. Nu har jag vilat en period och tanken är att jag ska tillbaka snart, säger Leila hurtigt på göteborska, med en knappt märkbar finsk brytning.
Hon har jobbat som städare sedan hon flyttade till Sverige på 80-talet och har varit fackligt engagerad under många år. Hon är bland annat kassör i den lokala Sodexoklubben, skyddsombud och ordförande i Fastighets avdelning Mölndal.

Du har fått läsa texten om Lovisa och hennes tankar om städbranschen. Hur reagerade du?
– Jag håller med om en del av det hon säger, det är vissa saker som stämmer väldigt bra överens med min bild, men inte allt.

Så, vad håller du med om?
– Det är till exempel mycket stress och ofta enformigt arbete, som hon säger. Och när kunderna pressas att spara så påverkar det oss också, eftersom det blir mindre personal. Det har vi märkt på Sodexo också. När jag flyttade till Stenaterminalen för sex år sedan var vi fem stycken. Nu har vi blivit av med två, och vi som är kvar har fått ta över arbetsuppgifter från dem som har fått sluta. Vi har visserligen fått lite ökad arbetstid, men det har blivit mer att göra på den tiden.
– Sedan har Lovisa rätt i att vi borde höja statusen på yrket, det är jag med på. Vissa människor ser ner på oss, men vi ska vara stolta och förtjänar att bli uppskattade. Själv har jag haft tur, på de ställen där jag har varit har jag alltid varit uppskattad och fått positiva kommentarer.

Och vad håller du inte med om?
– Lovisa nämner att det borde vara fler arbetsplatsmöten, men vi har redan möten på min arbetsplats. Vi har diskussioner varje dag och bra kontakt med arbetsledningen. Och alla ställen där jag har jobbat har haft arbetsplatsmöten, så min erfarenhet är att det fungerar ganska bra.
– Och till skillnad från Lovisa är jag inte säker på att rutavdraget behöver vara dåligt, alla har lika stor rätt att utnyttja det, inte bara rika.

Lovisa nämner också att det är svårt att locka städare från andra länder att gå med i facket. Är det din erfarenhet också?
– Ja, fackföreningsavgiften är hög och det gör att många väljer att bara vara med i a-kassan. Men jag försöker visa på skillnaderna, vad man får om något händer om man är med jämfört med om man inte är det. Jag vet inte hur det är i andra företag, men min arbetsgivare uppmuntrar alla anställda att gå med i facket.

Hur ser du på löneläget?
– Det nya treårsavtalet hade kunnat vara bättre, vi borde ha fått mer i lön, men man får vara nöjd. Jag vet att det var en stenhård förhandling med Almega.

Lovisa nämner flera andra problem inom städ, bland annat att det finns problem med uppsägningar och omställningar. Håller du med?
– Ja, kunderna måste spara och säger upp avtal, och det innebär uppsägningar. Den som gör uppdraget billigast får det, oavsett kvalitet, och det är fel. Man kan inte få samma städning för ett lägre pris. Eftersom det finns så många städbolag får de som är små och seriösa svårt att konkurrera, och blir ofta uppköpta av större företag.

Hur ska man komma åt problemet? Finns det någon lösning?
– Det är svårt att säga. De som förhandlar måste ställa högre krav. Och företagen måste i sin tur ställa högre krav på kunderna och göra tydligt vad man får för pengarna. Och de som säljer städjobb får inte sälja hur billigt som helst.

En annan sak som Lovisa pratar om är att det är svårt att få företag att teckna kollektivavtal. Vad tycker du?
– Jag tror att det är mer i små företag, men jag ser inte så mycket av det eftersom jag jobbar i ett stort företag. Som jag ser det fungerar det relativt bra, men annars tycker jag att det är ombudsmännens uppgift att ta tag i det.

Behöver städare bli bättre utbildade, som Lovisa föreslår?
– Det är alltid bra att gå en städutbildning, där man får lära sig tekniker och hur man ska göra. Man använder ju inte längre spann och skurborste. Men små företag kanske inte har samma resurser att köpa in den typen av utbildningar. Hos oss får alla gå en sådan kurs.

Du har jobbat i över 30 år, vad har förändrats sedan du började?
– Det var mer personal förut, och vi tog det lugnare. Nu är vi färre och det är mycket som ska hinnas under arbetstimmarna. Arbetsledningen vill både att man ska städa ergonomiskt och att man ska ”städa med ögonen”. I ett konferensrum ska man till exempel bara städa om rummet har blivit använt, men inte annars, och det måste man avgöra själv. Det är en stor vändning för mig att vänja mig med den nya metoden. På skrivbord ska vi bara städa på fria ytor, annars tar det för lång tid. Och om man inte hinner med allt blir arbetsledningen grinig.

Vad har blivit bättre?
– Det är mycket som har blivit bättre. Vi hade till exempel inga arbetskläder när jag började. Nu har vi flera uppsättningar. Förut fick man dessutom stå för skor själv, men nu har vi fått det också. Och så har städutrustningen blivit mycket bättre. Det är andra material och bättre utrustade vagnar.

Kan du se fördelar med att ha jobbat så länge?
– Ja, jag känner min chef och vågar säga vad jag tycker. Jag tror att många yngre inte vågar på samma sätt. Det tar nog tid att växa in i sitsen och våga säga ifrån.

Men ska även vikarier våga göra det?
– Ja, men det bästa vore om vikariaten försvann, eller i alla fall inte var så långvariga som de är på många ställen i dag. Alla ska ha samma möjlighet att få del- eller heltidstjänst. Jag tycker att även timanställningarna ska bort. De timanställda får jobba hur mycket som helst medan vi heltidsanställda har en begränsning. Och skulle man ta bort timanställningarna kanske fler kan anställas på hel- eller deltid i stället. Vi har så mycket arbetslöshet nu.

Hur ska man göra för att nå dit?
– De som är från facket ska trycka på och försöka påverka arbetsgivarna. Jag, som anställd, kan inte påverka så mycket utan det är i första hand en förhandlingsfråga, att ställa krav på arbetsgivarna och visa att de inte får göra precis som de vill.

Du beskriver ändå relativt bra arbetsförhållanden och att mycket har förbättrats under åren, tycker du att Lovisa ger en negativ bild av branschen?
– Nej, hon berättar hur hon ser det och det är möjligt att det är annorlunda där uppe i Gävle än här i Göteborg, men jag har inte upplevt samma problem som hon berättar om. Men jag tror att det skiljer sig mellan små och stora företag. Det är inte samma förutsättningar på ett litet företag. Det kan vara mer osäkert och svårt att bli lika sammansvetsade som vi är på mitt jobb.

Vad tror du om städbranschens framtid?
– Det är inte så många unga som vill jobba med städning på grund av att det är låg status och låga löner. Men jag tror att man måste vara beredd på att inte få den högsta lönen på en gång. Man måste ha erfarenhet för att kunna få högre lön och i skolbänken får man ingen livserfarenhet. Vi äldre orkar inte i all evighet, så de unga behövs. Men det skulle behövas lite bättre lön och lite bättre status, vi som städar förtjänar att känna oss uppskattade så att vi kan vara stolta över vårt yrke.

Du verkar ha en positiv inställning, är det viktigt?
– Ja, jag har alltid varit positiv. Det är klart att man blir orolig när företaget förlorar kunder och uppdrag, men jag kan ändå inte påverka om kunden ska välja oss eller inte. Vi måste kämpa vidare för att överleva och försöka att inte se det negativa, även om det inte är någon dans på rosor. Det är som livet – livet är att kämpa.