Vardagshjälte i Vansbro

Efter sex år som fastighetsskötare på Vansbrohem har Torbjörn Halvarsson hunnit besöka de flesta av ortens hyresgäster. Att en vanlig arbetsdag betyder en hel del småprat vid sidan av gångjärnsbyten och problem med element, är självklart.

07.04
Mörkret ligger tungt övervästerdalska Vansbro. Byn håller just på att vakna och i utkanten, i Stiftelsen Vansbrohems gamla verkstad, lyser det genom fönstren.
Innanför porten ligger oljedoften som en tunn filt över lokalen, fylld av nödvändiga, och mindre nödvändiga, saker.
Runt furubordet i det halvdunkla fikarummet har fastighetsskötaren Torbjörn Halvarsson slagit sig ner med kollegorna Patrik ”Putte” Larsson, Peter Albinsson och fastighetsingenjören Kurt-Lennart Karlsson. En kopp snabbkaffe och en genomgång inleder varje ny dag.

Med sina sex år på jobbet är Torbjörn den mest erfarna av fastighetsskötarna, men det beror inte på hög personalomsättning, snarare tvärt om. De två som slutade senast gjorde det vid pensionen, efter 31 respektive 28 år hos Vansbrohem.
– Det här är ett attraktivt jobb, det är många som söker. Det är kul att lösa problem och roligt att glädja folk. Men det är en fördel att kunna ta människor, säger Torbjörn på dalmål.
– Vansbro är ett litet ställe, man känner alla, så man lär sig hur folk är. Och visst är det lite kul om någon är sur när man kommer och man sedan kan få dem att le tills man går, säger Peter Albinsson.

När kaffekopparna är tömda är det dags att sparka igång dagen. Enligt appen i telefonen har Torbjörn 18 obehandlade arbetsordrar att ta tag i. Kurt-Lennart har redan gett sig av och Putte och Peter är på väg. Men först på Torbjörns schema står att beställa grejer till lagret. Det behövs bland annat mer plugg, fläktfilter och gardinbeslag.
– Och så moraknivar. Tio stycken. Check. Allroundverktyget, säger han innan telefonen ringer för andra gången den här morgonen.
När ordern är lagd packas bilen med allt som kan behövas under förmiddagen.

08.24
Första stoppet blir på äldreboendet. En toalettstol står och rinner. Efter att kort ha förklarat sitt ärende för damen som bor i rummet tar han tag i jobbet. Äldreboendet är gammalt och det är även toaletten, det krävs därför både vilja och en del nynnande – något Torbjörn gör när det krävs lite extra tålamod och energi – för att få loss mut- tern och kunna byta packningen. Det kan till och med vara så att det slinker ut en och annan svordom. Men till slut lossnar den och dagens första jobb är avklarat.

09.08
Bland Vansbrohems totalt 705 lägenheter finns två tredjedelar inne i Vansbro. Torbjörns största område är Ripstigen. Där passar han på att fixa ytterbelysningen på ett par av lägenheterna innan det är dags att ta sig an dagens tråkigaste uppgift. Sopstationerna ska ses över.
Medan dagsljuset sprider sig sätter Torbjörn på sig arbetshandskarna och dyker halvt ner i en av de gröna plastbehållarna. Upp fiskar han sedan flera stora wellpappkartonger, en trasig pall, ett gäng pantburkar och flera plastförpackningar. Ingen av dem rätt sorterade.
Istället packar Torbjörn in dem i bilens lastutrymme och kör dem till en större återvinningsstation. På vägen genom centrum nickar han och hejar åt höger och vänster. Som vanligt.

09.55
Nästa stopp är hos paret Andersson.
– Hej, hej! Vi tänkte kolla hur lång hatthylla vi ska sätta upp. Har det gått bra med flytten, undrar Torbjörn när Bertil öppnar dörren.
Efter lite småprat och mätning kommer de fram till att en 1,20 meter lång hatthylla ska hämtas och skruvas upp på den blommiga halltapeten.
Även Sonja kommer och hälsar. När Torbjörn är där vill hon passa på att lämna en lista med saker som behöver fixas. Hon pekar, förklarar och visar. Torbjörn läser listan, hummar och tittar på klockan.
– Je ska titt på det, men nu måste vi gå. Vi kommer tillbaka med hyllan sen, säger han på typiskt dalavis.

Det korta besöket blev längre än planerat. Klockan 10 var det ju tid för den dagliga kafferasten på gymnasiefiket.
– Det är inget offentligt fik egentligen, men vi sammanstrålar ändå alltid där. Vi började gå dit när vår förra kollegas fru drev det och sedan har vi bara fortsatt, berättar Torbjörn medan han kör och då och då morsar på bekanta genom bilrutan.

10.16
Runt bordet i uppehållsrummet har Peter, Putte, den pensionerade fastighetsskötaren Kent Hurtig, eleven Linn Aspelin och caféskötaren Gun Johansson slagit sig ner.
Trots att det är mycket att göra hinns det med en del skratt, skitsnack och påtår med sorl från eleverna som bakgrundsljud. Ingen tycker att det är konstigt att fastighetsskötarna samlas på skolan, de är en lika självklar del av dagen som lektionerna.

Snart väntar ändå en koll i telefonen. Torbjörns visar 13 nyinkomna arbetsordrar. I en och samma lägenhet.
– Det här är en nybesiktigad lägenhet och det är en pappa som har varit där och tittat åt sin dotter. Då blir det så här, kon- staterar han och skakar lite på huvudet.
Trots att det inte är något riktig akut finns det inte tid att slöa för länge.
Vi hoppar in i den svarta folkvagns caddyn och tar sikte på verkstaden igen.
Telefonen ringer med jämna mellanrum och Torbjörn svarar tålmodigt på frågorna som dyker upp.

13.02
Lunchen är uppäten och mer än halva dagen har gått. Hatthyllan är uppskruvad och flera punkter på dagordningen är avklarade, men det finns en hel del kvar att göra. Några mindre akuta ärenden kommer att få vänta till morgondagen. För nu bär det av till Ingrid Nilsson. Hon bor ensam i en lägenhet på tredje våningen och hör först inte dörrklockan eftersom hon plockat ur hörapparaten. Visst har hon funderat på att flytta till det nyrenoverade seniorboendet, men dit kan hon ju inte ta med sig sina fina grannar, berättar Ingrid medan hon visar oss in.
Istället får hon ta hjälp av ”grabbarna” när något ska bäras upp, och av Torbjörn när något är sönder. Den här gången är det elementet i sovrummet som krånglar.
Hon ser nyfiket på medan Torbjörn lossar den lilla piggen som fastnat och sedan passar på att lufta elementet lite.
– Men du, nu tror jag att det funkar! Var det något mer, frågar han.
Ingrid Nilsson funderar lite och kommer på att det visst är två skåpluckor som hoppat ur gångjärnen.
– Och min köksfläkt funkar dåligt.
Torbjörn skämtar på och småpratar medan han åtgärdar problemen. Trots att de inte står på någon arbetsorder.

15.24
Eftermiddagen rullar på i ett rasande tempo. Den innehåller ytterligare en vända till verkstaden, ett snabbt stopp på huvudkontoret och en tur till den lokala järnhandeln. Dessutom hinns det med ett besök på det anrika snickeriet, en jakt efter en borttappad polygrip och ett stort antal telefonsamtal. Däremellan byts lampkontakter, bänds balkongdörrsgångjärn och en badkarsfront fästs på plats.

Och plötsligt har det blivit dags för dagens sista hembesök. I lägenheten med de 13 nya arbetsordrarna.
Mörkret har hunnit lägga sig över byn och belysningen är dålig i den tomma lägenheten. Torbjörn scannar av punkterna, åtgärdar några snabba saker och bestämmer att det är lagom mycket tid för att hinna byta de trasiga gångjärnen på en av garderoberna. Med pannlampa och nynnande som ackompanjemang går det fort.
Men resten av punkterna på den nitiska pappans lista får vänta tills i morgon.
– Ibland förstår man inte var dagarna tar vägen. Men hittills har det inte varit en enda dag då jag har vaknat och inte velat gå till jobbet, konstaterar han och packar in verktygen i bilen.