Fem dagar efter den internationella kvinnodagen blev LO-förbundens långsiktiga mål för avtals- och lönepolitiken offentliga. Känslan av otålighet låg nog kvar hos många, det går för långsamt med jämställdheten. Om en man har betalt hela dagen mellan 8 och 17 arbetar kvinnor gratis efter klockan 15:56 visar 15:56-rörelsen, där en rad fackliga organisationer ingår. Sedan 2012 har det gått framåt med fem minuter. I reda pengar tjänar arbetarkvinnor fortfarande cirka 6 000 kronor mindre än män i arbetaryrken, enligt LO:s jämställdhetsbarometer.
Så när LO-förbunden enats om
att halvera lönegapet till 2028 är
den första känslan besvikelse. Hur
länge ska arbetarkvinnor behöva vänta på rättvis lön?
Små steg, sakta och åt rätt håll var LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johanssons sätt att beskriva målen. Och tyvärr verkar stora kliv i snabb takt vara något att drömma om.
I eftersnacket har det påpekats att det är stort bara att de
14 förbunden enats om de långsiktiga målen, som bland annat också innebär att heltid ska bli norm, lägstlö
nerna höjas och visstidsanställningarna minskas.
Och med tanke på att löneskillnaderna till och med
ökat på sina håll är målet om en halvering ”tyvärr
radikalt”, för att citera Fastighets Jari Visshed på
sidan 11 i papperstiningen.
Att arbetsgivarföreträdare gått i taket över LO-målen säger också något om motståndet mot att förbättra villkoren, inte bara för kvinnor utan för arbetare över lag. Anders Weihe på Teknikföretagen kallar i Arbetet målen för ”socialistisk romantik från 70-talet” och vänder sig mot minskade löneskillnader. Svenskt Näringslivs Christer Ågren säger till tidningen att höjda lägstlöner ”är en politik för utanförskap” och efterlyser fler låglönejobb.
Lägstlönen för städare i Fastighets avtal med Almega Serviceentreprenad är, som exempel, 20 500 kronor. Att den inte skulle höjas till 2028 är förstås orimligt. Det behövs inte fler låglönejobb, utan jobb med lön som går att leva på. Därför behövs också heltidsjobb och färre visstider. Långt före 2028.
