I händerna på arbetsgivaren

–  Jag är ingen lat person. En månad efter att jag kommit till Sverige började jag jobba, berättar Divine Odafeuwiroro medan hon sippar på en rykande kopp te vid ett kafébord.
Hon är ett av hundratals exempel på städare som har kommit till Sverige för att arbeta och som råkat i händerna på små, oseriösa arbetsgivare.
Divine blev lovad heltid och 17 500 kronor i månadslön på en liten städfirma.
– Men när jag fick mitt arbetstillstånd började problemen. Jag fortsatte att jobba 100 procent, men lönen sänktes för varje månad, säger hon.
Till slut var den nere på 10 435 kronor.

Eftersom hon var beroende av jobbet för att kunna stanna i Sverige ville hon inte klaga, men när det började bli dags att förlänga arbetstillståndet efter två år insåg Divine att lönen inte var tillräckligt hög för att möta Migrationsverkets krav på 13 000 kronor. Om hon inte sa något kunde hon alltså ändå riskera att behöva lämna landet.
Till slut tog hon mod till sig och tog upp frågan med sin chef, men i stället för höjd lön fick hon hem ett brev innehållande en avskedsansökan som hon förväntades skriva under.
– Det var då jag tog kontakt med facket, berättar Divine.

När en ansökan kommer till Fastighets region Ost hamnar den hos ombudsmannen Annelie Pettersson.
En gång i veckan sätter hon sig med den digra högen och börjar gå igenom företagen. Hon kollar om förbundet har kollektivavtal med dem eller om de har avtal med någon annan. Därefter kollar hon om företaget betalar försäkringar via Fora, om de betalar skatt och om den erbjudna lönen är i en acceptabel nivå.
– Det sista jag gör är att höra efter med mina kolleger om företaget har varit inblandat i någon förhandling om arbetsbrist eller annat, säger Annelie Pettersson.

Om kraven inte uppfylls skriver hon en kommentar på ansökan, skickar med bilagor som bevis för sitt utlåtande och lämnar sedan ansökan vidare till Migrationsverket för beslut om beviljan eller avslag.
Divine fick ja på sin ansökan eftersom hennes arbetsgivare klarade kriterierna från Migrationsverket. Trots att han sedan inte höll vad han lovade.

När Divine tog kontakt med ombudsmännen på region Ost med brevet om avsked i handen konstaterade de att det inte fanns skäl att säga upp Divine och hon fick hjälp att behålla sin anställning. Lönen justerades också, men eftersom företaget förlorat flera kontrakt sedan hon anställdes minskades hennes arbetstid. Men det var åtminstone tillräckligt för att få stanna.

Strax efter korrigeringen visade det sig att Divine var gravid och väntade tvillingar. En jobbig graviditet gjorde att hon blev sjukskriven större delen av tiden, men tack vare kontakten med facket kunde hon ändå vara hemma och känna sig trygg.
Men när föräldraledigheten närmade sig sitt slut försökte hon få kontakt med arbetsgivaren igen. Efter upprepade försök svarade han i telefonen, men meddelade då att företaget gått i konkurs.
– Jag grät bittert den dagen. Jag hade inte fått veta någonting om det och blev rädd att jag skulle bli tvungen att leta efter nytt jobb och börja om på en ny ansökningsperiod.

Enligt Migrationsverkets regler krävs inte längre att den sista tvåårsperioden är för en och samma arbetsgivare, men det krävs anställning och arbete inom samma yrke som den första perioden, och det krävs lön på minst 13 000 kronor i månaden.
Divines sista arbetstillstånd skulle gå ut några månader senare. Då hade hon varit anställd i nästan fem år, och för att säkra möjligheten till permanent uppehållstillstånd i Sverige behövde hon åtminstone ett arbetsgivarintyg som bevisade det. Återigen fick facket rycka in.
– Företaget hade inte gått i konkurs ännu men hade överfört företaget till sonen och då fick det ett nytt organisationsnummer, berättar Annica Collstam, fackligt ombud på Fastighets region Ost.

Efter visst arbete lyckades de till slut få tag på Divines arbetsgivare så att han kunde skriva på intyget. Utan det hade Divine inte kunnat söka och få permanent uppehållstillstånd.
– Att kräva att en ansökande ska jobba för samma arbetsgivare hela perioden är ett för strängt krav. De utnyttjar oss. Men jag är en fighter, säger Divine.
Jobbet fick hon dock inte behålla eftersom företaget gick i konkurs.

Den här eftermiddagen kommer Divine direkt från sin SFI-undervisning. Nu läser hon svenska på heltid.
– Min dröm är att en dag bli sjuksköterska
Efter en lång process har Divine också fått tag i en lägenhet vid en av tunnelbanans ändstationer i Stockholm. Där bor hon med sina treåriga tvillingsöner och deras pappa, som söker jobb och hankar sig fram för att få arbetstillstånd inom restaurangbranschen.

Divines historia är bara en i mängden, en av många tusen.
– Vi ser exempel på arbetstagare som är desperata, som kommer hit och gråter och ber oss skriva under. Det finns arbetsgivare som ringer och hotar och det finns arbetsgivare som kräver tillbaka lön från sina anställda. Vid ett tillfälle var det ett taxibolag i Södertälje som ansökte om arbetstillstånd för 17 lokalvårdare, säger Annelie Pettersson.

Tekoppen är tömd och vårsolen utanför hjälper upp humöret lite. Livet utanför Nigeria blev inte som Divine hade hoppats, men turligt nog är hon inte den som ger upp i första taget.
– Jag har aldrig känt mig så förtryckt som jag har gjort här i Sverige. Men mina barn ger mig styrka att kämpa vidare. Jag vill le för deras skull, säger hon.

Olika rutiner i Fastighets regioner

Till Fastighets region Ost kommer ett femtontal ansökningar i veckan om arbetstillstånd. Där lämnas varje svar med ett eget utlåtande och bilagor som bevis. Region Nord och Tvärs får bara in ett fåtal ansökningar om året, i Väst och Syd handlar det om ett par ansökningar i veckan.
– Men vi har som standard att säga nej med hänvisning till att arbetslösheten i branschen är hög och att det finns tillräckligt med kompetent arbetskraft i Sverige, berättar Victoria Petrovic, administratör i Syd.