”Utrymmet är noll”

Den stora avtalsrörelsen 2016 närmar
 sig, då över 2,9 miljoner arbetstagare ska få nya kollektivavtal. På samma sätt som facken samlar sig kring krav och ståndpunkter sker en mobilisering på arbetsgivarsidan. Inom Almega har det lagts mycket energi på att prata ihop sig kring den svenska modellen och det av många ifrågasatta märket, att industrins löneavtal ska bilda normen för övriga arbetsmarknaden. De exakta målen sätts först i december, men det råder ingen tvekan om vilken bild Jonas Milton vill sätta.
– Vi har haft ett antal avtalsrörelser där vi hamnat för högt. Era medlemmar har fått ut förhållandevis bra löneökningar. Reallönerna har ökat trots att det inte är någon inflation och att produktiviteten är låg. Företagen har inte fått ut en ökad produktivitet av de ökade kostnaderna och därför finns en irritation bland våra medlemsföretag. Men den här gången är det vår tur, så facken får nog ställa in sig på att det är noll som gäller.

Vilka är de känsliga frågorna?
– Nivåfrågan är en. Våra motparter, särskilt LO, håller hårt på inflationsmålet på två procent och kräver löneökningar utefter det, medan vi har en väldigt hård bindning till den reella inflationen. Jag tror inte ett smack på Riksbankens trovärdighet att nå två procents inflation, så det här är en gigantisk fråga.
Ingångslönerna är ytterligare ett rött skynke för arbetsgivarna.
– De är för höga. Vi vill förstås inte rycka pengar från folk, utan det handlar om att sänka trösklarna för till exempel nyanlända, för dem som står längst bak. Men det kommer inte att handla om att sänka löner, utan att hålla sig på den här nivån.

Flera fackförbund driver att kvinnodominerade yrkesgrupper måste få mer än märket för att komma ikapp mer manligt dominerade yrken och branscher. Detta resonemang sågas av Almega.
– Vår utgångspunkt är att bygga bra lokala lönesystem och att ge möjlighet till lönekarriär. Lönen ska vara en effekt av en individs arbetsprestation.

Jonas Milton vill komma ifrån att se anställda som grupper och ett tydligt mål för arbetsgivarna är att nå en större lönespridning.
– Varför ska inte en städare kunna få 35 000? Det borde vara ett bra sätt för att få fler att välja detta som ett yrke de vill stanna i.

Hur ska företag med höga löner kunna matcha oseriösa arbetsgivare som dumpar löner och villkor i den hårda konkurrensen i städbranschen?
– Hela vitsen är att få en lönespridning. Det behöver inte bli dyrare om man får med sig personalen och får ökad effektivitet. Konkurrensen nedåt är så att säga nästa pilsner. Vi i branschen måste jobba för att detta ”race to the bottom” ska upphöra.

I förra numret av Fastighetsfolket sa Fastighets ordförande Magnus Pettersson att det skett en trendförskjutning i branschen att inte värna heltid och dagstädning.
Vad har hänt?
– Jag är väldigt stolt över arbetet vi genomförde på 80-talet då jag var branschansvarig inom Almega och vi började
gå från städning morgon och kväll till dagstäd. Jag vet faktiskt inte vad som hänt, jag har förstås inte haft samma koll de senaste åren, men detta är inte en bild jag har.
– Det är inget självändamål med en massa deltider. Om man kan bygga bra arbetstidssystem fungerar det här ofta. I industrin har det varit framgångsrikt att bygga en flexibilitet med olika arbetstid under olika veckor. Det är ingen raketvetenskap att hitta bra arbetstidssystem, men om det skrivs in i de stora kollektivavtalen blir det helt fel.

Varför då?
– Att ha det i de centrala avtalen är nästan omöjligt, det blir ett regelsystem som är så jäkla stelt. Däremot kan man ordna det lokalt.

Jonas Milton har jobbat på Almega i 30 år och varit vd i 13 år. Nu träder han tillbaka från vd-posten, men blir kvar som rådgivare i avtalsrörelsen.

Hur lång avtalsperiod siktar ni på, är det ett treårigt avtal som många av de nuvarande?
– Företagen vill nog inte ha mer än ett år. Det är så ovisst i våra branscher och svårt att överblicka framtiden så det blir troligen ett kortare avtal.