De städade på ICA Maxi sju dagar i veckan för en månadslön på 8 000 kronor. De mongoliska städarna som Dagens Nyheter beskrev i den uppmärksammade reportageserien De osynliga i våras var bara några av de migranter som utnyttjas till låga löner för att packa mat, dela ut reklam eller jobba på kemtvätt. Flera av migranterna fick 20 kronor i timmen och med all rätt blev upprördheten stor bland många. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson var en av dem och beskrev rapporteringen som ”ett slag i magen”.
Nu har Fastighets tecknat kollektivavtal med det städföretag som de mongoliska städarna arbetade för. Det är ett utmärkt första steg för bättre villkor. Hade städarna haft kollektivavtal när DN intervjuade dem skulle de fått dubbelt så hög lön.
Varje gång vi får se en människa, om än anonym, bakom de usla jobbförhållanden som finns i delar av arbetsmarknaden blir vi upprörda och vill se förändring. Vi vill helt enkelt inte att några människor ska behöva arbeta till orimligt låga löner, på orimliga arbetstider eller under otrygga förhållanden.
Men nu pågår en massiv kampanj från borgerligheten och Svenskt Näringsliv om sänkta lägstalöner och låglönejobb som ett sätt att öka integrationen och skaffa jobb till flyktingar.
Det är en förenklad argumentation. Den som har en osäker anställning med låg lön får svårt
att ta sig in på bostadsmarknaden, vilket är en annan nödvändig förutsättning för integrationen.
Dessutom skapas inga jobb av sänkta löner.
När flera fackförbund gått ut och krävt höjda lägstalöner rasar borgerliga ledarskribenter. LO tar inte sitt ansvar för flyktingkrisen, menar de.
Men facket vet att dumpade löner inte är vägen framåt. Inte heller att skapa nya bidragsanställningar utan kollektivavtal. Om flyktingarna ska in i en egen låglönesektor kommer vi snart läsa nya reportage som blir ”ett slag i magen”.
