Varslad vartannat år

Fastighetsfolket har pratat med flera städare runt om i landet som alla har egna erfarenheter av att varslas, en del så ofta som vartannat år. Samtliga tror att det är svårt att förändra städbranschen till det bättre.

Under de senaste tio åren har Yvonne Sundqvist, som jobbar på ISS i Sundsvall, blivit varslad om uppsägning minst fem gånger. Hon har tappat räkningen vid det här laget.
– Jag är 61 år nu och har fyra år kvar till pension. Ju äldre man blir desto oroligare blir man, säger hon.

I Göteborg har Rukiye Eren spenderat jul- och nyårshelgen med att vänta på besked om hon får behålla sin anställning på Miab/NCA eller inte. Hon, och närmare 30 av hennes kolleger, är varslade om uppsägning på grund av arbetsbrist eftersom uppdraget för Västra Götalandsregionen är på väg att gå ut.
Ovissheten är det värsta.
– Jag vet ingenting om jag får stanna eller inte, säger Rukiye, när vi träffar henne i december.
När hon frågade sin chef blev svaret att det inte är klart ännu.
– Det här är andra gången jag blir varslad. Jag tänker att det är hemskt, det är inte roligt, säger hon.

Både de fackliga företrädare som vi pratat med, arbetsgivarorganisation Almega och de anställda städarna tycker att det här är problematiskt. Trots det är det få som verkar för en förändring.
Kanske eftersom det här är en grupp som åtminstone har en fast tjänst att bli varslad ifrån, till skillnad från de många visstidsanställda.
De lokala fackliga företrädarna har i princip inga möjligheter att påverka upphandlingarna utan ser framför allt till att varslen går rätt till.

Den som slåss för sina kollegers rätt att få behålla timmarna och jobben på Miab/NCA är Fastighets klubbordförande Ivy Salaris, som själv varslats två gånger.
– Varsel skapar alltid oro. Särskilt svårt är det när jag inte kan säga något om hur det blir med uppdraget. Men vi har inget annat val än att acceptera. Det är marknaden och arbetsgivaren som bestämmer, säger hon.

När Rukiye Eren började på Miab/NCA för nästan fyra år sedan hade hon en heltidstjänst, men när hon kom tillbaka efter en tids sjukskrivning hade företaget förlorat flera kontrakt och hennes tjänst hade ändrats till deltid.
Dessutom har arbetspasset delats. Varje morgon städar hon på Folktandvården i Bergsjön och varje kväll på Folkets högskola vid Vårväderstorget. Mitt på dagen är hon ledig.
– Ibland ringer de om extrajobb. Jag har inget annat val än att säga ja, säger hon.

Rukiye lever med sin man, och medan en av döttrarna flyttat hemifrån bor tre fortfarande hemma. Även om det finns flera inkomster i familjen är Rukiyes lön en viktig del.
– Jag försöker ha lite pengar sparade men det är svårt, lönen hade inte räckt om jag hade varit ensam, säger hon.
Medan hon jobbar vidare söker hon också efter nytt jobb och har kontakt med en jobbcoach via omställningsförsäkringen, som kopplas in vid varsel.

Även Yvonne Sundqvist i Sundsvall har fått jobbcoachning, trots att hon fått stanna vid varje varsel. Risken att bli arbetslös kvarstår tills det är klart om företaget har jobb att erbjuda.
– För varje varsel blir man mer luttrad. Men naturligtvis blir jag orolig. Jag är orolig för hur attraktiv jag skulle vara på arbetsmarknaden om jag skulle bli av med jobbet. Jag vet folk som har blivit arbetslösa och tvingats gå till socialen och det vill man ju inte sluta sitt arbetsliv med.

Sedan flera år tillbaka kör hon patrullbil och städar på olika platser i och runt Sundsvall tillsammans med kollegan Susanne Johansson.
De har båda blivit varslade om uppsägning lika många gånger, samtliga gånger från ISS.
– Första gången tog jag ju illa vid mig, då var jag dessutom höggravid. Men sedan vänjer man sig. Nu senast tänkte jag att ”man får väl se vad som händer”, säger Susanne Johansson, som nu har tre barn att försörja.
Med betydligt fler år kvar till pensionen än sin kollega är hon dock övertygad om att klara sig även om hon skulle bli av med jobbet. Hon tänker att skolbänken kan vara ett alternativ.
För även om majoriteten blir kvar är det inte alla som får behålla jobbet.

I Nyköping har ISS nyligen sagt upp närmare 30 personer sedan Coor tog över städuppdraget på SSAB i Oxelösund.
Endast ett fåtal har fått anställning hos den nya arbetsgivaren.

Och på en annan ort i Mellansverige har en kvinna som städat på samma ställe sedan 1995, för olika arbetsgivare, nyligen blivit varslad och uppsagd.
– Det går runt i huvudet. Vad har jag gjort för fel? Jag har ju dugt i 22 år, säger kvinnan som vill vara anonym för att inte riskera möjligheterna att få en ny anställning.
Hon har blivit varslad flera gånger men har varje gång fått jobb hos det företag som tagit över uppdraget. Arbetet och pressen har dock förändrats under åren.
– Från början var vi 30 stycken och de behöll fem, så 25 blev arbetslösa medan de tog in helt nya, säger hon.
Före uppsägningen var de totalt 17 städare på uppdraget.
– Det är de privata städföretagen som ställer till det – allt de bryr sig om är pengar. Men man kan inte utnyttja människorna för det, säger kvinnan.

I Sundsvall har Yvonne Sundqvist och Susanne Johansson båda accepterat hur branschen ser ut.
– Jag säger inte att det är bra, men jag förstår ju varför arbetsgivaren gör så här. Det blir ju så när kontrakt går ut, konstaterar Susanne Johansson.

Även Rukiye Eren i Göteborg tror att det är svårt att förändra städbranschen med tanke på den tuffa konkurrensen och att beställarnas största fokus är lägsta pris. Trots det är hon hoppfull om sin egen framtid.
– Om Gud stänger en dörr så öppnar han en annan, säger hon.

Läs mer:
Städarnas ständiga varselhot
Fastighets ordförande: ”Det är för jäkligt”

Granskningen är ett samarbete i LO Mediehus. Där ingår följande tidningar: Arbetet, Fastighetsfolket, Handelsnytt, Kommunalarbetaren och Sekotidningen.

Läs mer från Kommunalarbetaren:
Få vågar berätta – rädda för att få sparken
Kommunal: För korta upphandlingar

Läs mer från Sekotidningen:
Maud blev uppsagd när ISS förlorade kontraktet
Sodexo borde ha tagit över personalen