LO-ekonomen Mats Morin har analyserat kopplingen mellan sysselsättning och löneökningar i avtalsrörelserna mellan år 1998 och 2013.
Han konstaterar att strategin som går ut på att sysselsättningen ökar om löneökningar är låga inte verkar fungera i praktiken, utan endast i teorin.

Om både arbetare och tjänstemän skulle ha lika stor löneutveckling och Riksbanken skulle hålla inflationen på två procent kan fler jobb skapas på detta sätt. Men i verkligheten består arbetsmarknaden av arbetare och tjänstemän, och medan arbetarnas löner till 90 procent bestäms i centrala förhandlingar får tjänstemännen ofta mer lönepåslag i lokala förhandlingar.
Det gör att företagens totala kostnader inte sjunker, Riksbanken har ingen anledning att sänka räntan och det blir inte heller några stora effekter för sysselsättningen.

Mats Morin lyfter fram exemplet med 1998 års avtalsrörelse.
– Då var arbetslösheten hög och rekommendationen var att ligga lågt i avtalskraven för att stimulera sysselsättningen. Resultatet blev att arbetarna fick ungefär tre procents löneökning medan tjänstemännen, som också fick höjning av ITP-avgiften, slutade på fem procents löneökning efter lokala påslag, förklarar Mats Morin.

För LO är det här en viktig fråga. De har under flera år pekat på att löneskillnaderna ökar i Sverige. År 2014 hade tjänstemän nästan 50 procent mer i lön än arbetare.
– Vår uppgift är att ta ut arbetarnas del av frukten. Tar vi ut mindre så tar nån annan pengarna. Vi försökte i slutet av 90-talet och det funkade inte, pengarna gick till andra grupper, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson.

Han lyfter fram löneskillnaderna mellan män och kvinnor som generellt ligger på 15 procent. Kvinnorna har dessutom generellt sett oftare mer osäkra anställningsförhållanden och ofrivilliga deltidstjänster.
– Det krävs en hög och stabil kaka till dem i centrala avtal, säger Torbjörn Johansson.

Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, är till viss del kritisk. Han menar att rapporten visserligen har vettiga teser och att den belyser risken med att ha starka fack som inte samordnar sina avtalskrav. Men han påpekar att det saknas statistiskt underlag för att dra några riktiga slutsatser om lönestrategin.

Han tycker också att LO är för hård i sin argumentation om hur viktigt det är att minska löneskillnaderna om det skulle kunna leda till fler jobb.
– Min värdering är att om det blivit svårare att uppnå jämn och hög sysselsättning, då skulle jag i det läget vilja ge avkall på att ha små löneskillnader, säger Lars Calmfors.

Det resonemanget är inte något som Jari Visshed, Fastighets avtalsansvarige, tror på.
– Nej, inflationen är låg och låga löneökningar tror jag snarare skulle få motsatt effekt i dagsläget, säger han.
För Fastighets är det viktigt att få fram bra centrala avtal.
– Med centrala avtal kan man ha en samlad bild, göra avvägningar och styra löneökningarna. Släpper man iväg en del av lönebildningen till lokala parter blir det mer av djungelns lag där de starka får mer, säger Jari Visshed.

Men i årets avtalsrörelse finns ingen stor LO-samordning. I stället finns en samordning mellan förbunden i 6F och lönekraven från de olika LO-förbunden skiljer sig en del där 6F ligger varken högst eller lägst.
Vad får det för effekter?
– Jag tror att splittringen inom LO åtminstone inte förenklar. Ju fler centrala parter det blir desto mer blir det som resonemanget om lokal lönebildning. De starka får mer, säger Jari Visshed.
Han påminner dock om att Fastighets stod bakom LO-samordningen och hoppas att det kan bli en ny samordning i nästa avtalsrörelse.