”Måste hitta ett annat sätt att ge kvinnorna mer betalt”

Under några dagar i april toppade nyheten om arbetsmarknaden tv- och radiosändningar och dagstidningssidor: LO kallade till pressträff med Svenskt Näringsliv, flera fack strejkvarslade och Byggnads, Målarna och Sjöbefälsföreningen gick ut i strejk. Den plötsligt intensiva mediebevakningen imponerade inte på Anna Danielsson Öberg, arbetsmarknadsreporter på Svenska Dagbladet i 16 år och numera frilansskribent som sett arbetsmarknadsjournalistiken nedmonteras.

– Det var lite konflikter som har beskrivits som storstrejker, det tycker jag är en märklig beskrivning. Det handlar ju inte om några horder som var ute, muttrar hon medan hon häller upp en kopp kaffe på Blå kontoret, ett frilansnätverk på Drottninggatan i centrala Stockholm.

Kanske tänker hon på verkliga storstrejker som 1980, då nära 100 000 LO- medlemmar strejkade och Saf (dåvarande Svenskt Näringsliv) lockoutade över 750 000 anställda. En strejk som var en pusselbit i hur den svenska lönebildningen förändrats genom tiderna innan vi hamnade i dagens industriavtal, skildrat i boken Ledartröja eller tvångströja? som hon skrev tillsammans med maken Tommy Öberg lagom till avtalsrörelsen.
Att rikta ljuset mot arbetsmarknaden är en viktig del av journalistiken, anser hon.
– För mig är det bland det viktigaste vi har: vi jobbar åtta timmar varje dag, oftast, och våra löner och villkor måste granskas. Inte minst för att vi har ett system där
 fack och arbetsgivare tar väldigt mycket ansvar. Det är den klassiska konflikten arbete–kapital som det handlar om.

2016 kallas i boken för ”ödesåret” för det nuvarande sättet att förhandla fram löner. De senaste 20 åren har industrin haft ledartröjan i lönebildningen, men industriavtalet har kritiserats allt mer av bland annat Kommunal och 6F (där Fastighets ingår) för att märket blir en tvångströja.
– Avtalsrörelsen så här långt har gått förvånansvärt bra. Det var väldigt mycket prat inför, och det var ju första gången man förhandlar med minusränta och utan LO-samordning. Men det visar sig att märket sitter.

En kritik mot den nuvarande förhandlingsmodellen är att gapet mellan kvinnors och mäns löner inte minskar, trots löften inom LO att jobba för det. När Anna Danielsson Öberg fick i uppdrag av LO att granska avtalsrörelserna från 2004 visade det sig att även om kvinnodominerade förbund fått mer procentuellt sett minskade inte löneskillnaderna mellan arbetarkvinnor och arbetarmän. En av orsakerna är löneglidning, som gjort att mansdominerade branscher fortsatt dra ifrån. Dessutom har Kommunal, HRF och Handels tvingats gå med på försämrade villkor för att uppnå sina löneökningar. Ett problem som även Fastighets fått känna på.
– Det är otroligt anmärkningsvärt att det inte uppmärksammats mer – att det inte pratats mer om det internt i LO, men också att det inte uppmärksammats mer av Medlingsinstitutet som ett problem.

LO-förbunden har testat olika typer av kvinnopotter och låglönesatsningar mellan 2004 och 2013, men efter 2009 har samordningen helt misslyckats med att få mer jämställda löner.
– Mina intervjuer med företrädare för förbunden visar på en otydlighet. Man har under lång tid svängt sig med begrepp som jämställda löner, värdediskriminering, relativa löneskillnader, men vad menar man och hur ska löneskillnaderna ändras? Det måste man orka formulera.

Är talet om att minska löneskillnaderna mest fint prat eller finns det en verklig vilja?
– Jag tror faktiskt att de vill, men frågan är vad man menar och hur mycket det får kosta.

Er bok visar att lönebildningsmodeller kommer och går. Vad bli nästa modell?
– Ja, herregud, ingen aning, säger Anna Danielsson Öberg med ett skratt. Som
 vi skriver i boken så finns det inte någon konkurrens, ingen kan visa på något bättre än industrins märke. Men modellen är så ifrågasatt, så om det dyker upp något nytt kan nog alla vilja testa det.
– Ett alternativ är att fler involveras i märkessättningen. Men frågan är hur många och på vilket sätt. Är det väldigt många då är vi ju tillbaka på centrala förhandlingar.

Vad behövs för att minska lönegapet mellan könen?
– Man kan gräla hur länge som helst om vilken metod som är bäst. Men menar man allvar med att kvinnodominerade grupper har lägre löner för att de är kvinnor, och inte för det jobb de gör, då finns det bara ett sätt att lösa det – och det är att ge dem bättre betalt.
– Men de flesta anser att det inte är en speciellt vettig lösning att de mansdominerade skulle hålla tillbaka en period, det ger bara företagen högre vinster. Man måste hitta ett annat sätt att ge kvinnorna mer betalt. Hur? Det är tiotusenkronorsfrågan.