Fortfarande folkets park

Meghan Trainors hit All about that base svänger ur högtalarna i dansbandstappning. I riktning moturs på det blanka trägolvet på Folkparken i Skellefteå dansar hundratals människor.
Daniel Oktay, kvällens ansvariga vaktmästare, tittar leende ut över golvet.
– Det här blev en riktigt bra kväll, säger han. Besökssiffran uppskattas till över 350 personer vilket är ett gott betyg. Den här sommaren har snittet legat på strax under 300 på danserna.
Men en torsdagsdans gör sig inte själv. Redan på eftermiddagen släpptes bandet, Jannez, in för att rigga scenen och dagpersonalen började förbereda lokalen.
– Jag minns när Orup precis slog igenom med Hellre jagad av vargar. Han var här som gästartist med Eva Dahlgren och Ratata. Orup var den som fick mest applåder. Det var roligt på den tiden, då hade jag mer med artisterna att göra bakom scenen, berättar Per Gustavsson.
Han är vaktmästare på folkparken sedan 25 år och visar runt i lokalerna. Den äldsta delen av Folkets hus byggdes i början av 1970-talet, på samma plats där det då redan hade varit folkpark i flera decennier. Då besökte Sveriges artistelit både Skellefteå och landets övriga folkparker i stor utsträckning.

Men tiderna förändras och de riktigt stora artisterna, liksom publiken, blir allt svårare att locka.
– Det är tuff konkurrens om allt i dag, säger Per Gustavsson.
Han får medhåll från kollegerna.
– Ju längre du backar i historien, desto fler nöjen och arrangemang var det här. Så fort festivalerna och stadsfesterna började komma började det tunnas ur, säger ekonomiansvariga Lotta Lindgren, som också jobbat över 20 år.
Men det betyder inte att det är dött i parken.
Området är alltid öppet och fullt av aktiviteter som sköts av lokala föreningar. Där finns planer för beachvolleyboll och streetbasket. Det finns en skejtpark, en klättersvamp, en vägg för laglig graffiti och även en omonterad pumptrack-bana för kickbikes.
– Det har vi bråkat med i veckan. Det var fel på ytan på den första banan vi fick hit så den blev förstörd på en gång. Nu ska vi byta underlag och ha konstgräs under för att undvika risken att det kommer upp grus, säger Per Gustavsson.
Själva byggnaden används för danser, fester, konferenser och föreläsningar och övriga lokaler hyrs av organisationer och företag.
Sammanlagt är de nio anställda som håller verksamheten i gång. Plus en del vikarier.

Dagpersonalen går hem halv fyra och vid fem dyker Daniel Oktay upp för kvällspasset.
En vanlig danskväll börjar han med att starta ventilationen i rätt lokaler, kolla att rätt dörrar är öppna och stängda, hälsa på bandet, fixa belysningen och fylla på växelkassor.
– Det är mitt ansvar att se till att allt fungerar men det är bara kul att jobba på torsdagsdanserna. Det är bra stämning, fint folk och bra musik, säger han medan han sätter nya stearinljus i ljusstakarna på disken i entrén.
Daniel Oktay har torsdagsdanserna och en del annat på folkparken som extrajobb.
– Att ha unga dansband fungerar inte, filosoferar han och fortsätter:
– Dansare är traditionella av sig och vill ha sådant de känner igen. De kommer inte hit för att dricka, de kommer hit för att dansa.

En titt ut visar att han vet vad han pratar om. På parkeringen har det redan kommit flera husbilar med entusiaster.
Utanför en sitter Valter och Carin Skog. De bor i Skelleftehamn, en dryg mil från Skellefteå, och har dansat tillsammans sedan 70-talet.
– Det är väldigt stor skillnad nu jämfört med förut. Det ordnas inte lika många danser och folk dansar inte lika mycket, säger Carin Skog.
– På dans ska man prestera. Det är inte som på puben, svarar hennes man Valter Skog på frågan om vad det kan bero på.
Men de vill gärna att dansen, liksom folkparkerna, ska överleva.
– Det är mer än bara dans, det är stämningen och allt runt omkring som gör det, säger Carin Skog.
Några minuter före halva åtta öppnas dörrarna och det börjar direkt fyllas på med folk. Parkeringen fylls av bilar och himlen fylls av mörka moln.

Inne i danssalen sprider sig en doft av kaffe och parfym och prick åtta kliver Jannez på scenen och drar i gång kvällen med Bara om min älskade väntar. Under ruschen den första timmen hjälper Daniel Oktay Linn Norberg i kassan. Han har länsat hela byggnaden på 20-lappar att ha till växel. Inträdet kostar 180 kronor så det går åt en hel del.
Rätt som det är dyker även Per Gustavsson upp. Han har lämnat jobbyxorna hemma och är i stället civilklädd.
– Jag har väldigt lätt att koppla bort jobbet. När jag går hem så släpper jag det så att jag kan komma hit och dansa sedan, det skulle inte gå annars, säger han och ger sig ut på golvet tillsammans med danssugen dam.
Musiken är blandad. Det är låtar från Bee Gees, One Direction, Boppers och Rolling Stones.

Vid nio har det hunnit blir rejält varmt i lokalen, trots att flera dörrar står öppna. Utanför faller regnet och det har börjat mörkna. Luftfuktigheten är hög och doften av parfym är inte längre lika påtaglig.
Frida Nordlund och Torgny Lundström brukar dansa två, tre gånger varje månad.
– Folkparker är fantastiska lokaler att dansa i. Det har varit en tynande tillvaro för dans ett tag men det känns som att det har blivit mer folk nu igen, säger Torgny Lundström när de andas ut vid fikapausen.
Efter kaffet är det full fart igen fram till midnatt. Medan gästerna går till sina husbilar eller åker hem för att sova ska Daniel Oktay och de andra städa, tömma och släcka och till slut larma på när bandet har plockat ner sina saker från scenen.
– Jag gör som när jag kom, fast tvärtom. Det brukar ta längre tid på natten, men det är bara att kriga på. Och vi är ett bra team. Bästa teamet, säger Daniel Oktay leende.

Redan i morgon bitti kommer Per Gustavsson och hans kolleger tillbaka. Då ska de städa gården och börja förbereda inför lördagens evenemang då fackförbundet IF Metall har hyrt in sig.
Folkparken lever.