Härenstam: ”Sluta tala om kvinnors ohälsa”

Trots att arbetsmarknaden
 på många områden är tydligt könsuppdelad har arbetsmiljöforskaren Annika Härenstam som käpphäst att vi inte ska fastna vid ”kvinnors ohälsa”.
– Man pratar ofta om kvinnors arbetsmiljö och kvinnors ohälsa. Men det är helt fel. Det leder tankarna till att det är ett kvinnoproblem, men de män som jobbar där många kvinnor arbetar mår lika dåligt. Det handlar om den könssegregerade arbetsmarknaden och att vi organiserar arbetet olika i olika sektorer, säger hon.
Annika Härenstam har i flera forskningsprojekt jämfört mäns och kvinnors arbetsvillkor och menar att det är mer relevant att prata om strukturer som ligger bakom och hur arbetet är organiserat.
– Ofta hänger ohälsan ihop med att vi inte tar till vara kompetens, har för mycket att göra eller sliter ut personalen i välfärdsyrken där många kvinnor, runt 40 procent, jobbar.

Ett av hennes senare forskningsprojekt har handlat om hur förutsättningarna skiljer sig mellan olika kommunala verksamheter. Resultaten visade att mansdominerade tekniska förvaltningar hade större resurser och mind­re arbetsgrupper än kvinnodominerade förvaltningar inom vård, skola och omsorg.
Även bland Fastighets yrkesgrupper finns en tydlig uppdelning med en mansdominerad fastighetsbransch och en kvinnodominerad städbransch. Annika Härenstam reflekterar över skillnader mellan grupperna och ger ett exempel.
– I entréer finns ofta en bild på fastighetsskötaren medan städaren är mer anonym. Det hänger ihop med utbytbarheten. Jag tror att fastighetsskötarna har förhandlat sig till bättre villkor, ett större ansvar och större status medan städpersonalen är mer anonym och lätt kan bytas ut.

Hur kommer det sig att arbetsmarknaden är så könsuppdelad?
– Det finns flera förklaringar, en är att när man började bygga ut välfärden ville man organisera jobben så att kvinnor skulle kunna sköta familjen samtidigt som de arbetade. Man skapade deltider, utan fasta anställningar och standardiserade jobben. Man organiserade medvetet verksamheterna på ett annat sätt för att det skulle passa kvinnor. Men på den tiden jobbade inte kvinnor heltid ett helt yrkesliv, säger Annika Härenstam.

Städbranschen är kvinnodominerad – finns det likheter?
– Vård- och städjobb har gjorts av kvinnor oavlönat i hemmen. När det flyttats från hemmen har idén förts med om att kvinnor ska klara det här bra utan att avlönas.
– När jag började jobba hade varje litet företag en egen städerska. Det var ingen hög status men de var ändå en del av personalen, de var med i kafferummet. Nu är de uniformerade anonyma personer som är svårare att lära känna.

När Fastighetsfolket ringer upp Annika Härenstam är det på en fast telefonlinje till Fjällbacka på västkusten. Där har hon sitt sommarhus och tillbringar mycket tid sedan hon för ett år sedan blev deltidspensionär. Hon hinner påta mer i trädgården nu än tidigare, men är fortfarande ett par dagar varannan vecka på psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Dessutom håller hon föreläsningar och utför konsultuppdrag åt bland annat Arbetsmiljöverket. Det är i arbetsmiljöforskningen som Annika Härenstam har sitt hjärta.
Intresset planterades redan under barndomen när hon växte upp som dotter till en butiksägare.
– Min pappa var engagerad i personalens villkor. Jag hörde diskussionerna hemma på kvällarna och pratade med personalen på dagarna. Det var tidig erfarenhet som gjorde att jag tyckte att det var viktigt att det fanns en bra arbetsmiljö, säger hon.

Hon började sitt yrkesliv som arbetspsykolog hos Kriminalvården och kunde snabbt se tydliga skillnader mellan olika anstalter. Hon såg fördelarna med en fungerande organisation, och nackdelarna med en dålig.
– I kriminalvården finns en tydlig hierarki, men där det fanns tillit och respekt mellan yrkesrollerna fungerade det bra. Det var till och med så att fångarna rymde mindre där. På anstalter där detta inte fungerade vände problemen och gick nedåt igen i organisationen. Det visar att det är viktigt att lösa problem på rätt nivå, säger hon.

Många städföretag växer medan andra blir uppköpta. Det gör att chefsorganisationen ofta är instabil – hur påverkar det?
– Givetvis är det inte bra med för stor ruljans. Det gör det svårt att bygga upp tillit och förtroende, och det går åt båda håll. Vi kan inte vara på hundra procent av arbetsförmågan jämt, utan det krävs viss anpassning. I väldigt pressade och slimmade organisationer ser inte cheferna detta, säger hon.
Annika Härenstam menar att hela synen på arbetsmiljö har förändrats flera gånger sedan hon började sitt yrkesliv på 1970-talet.
– Då kom medbestämmandelagen, facken var starka och det fanns en 
stor medvetenhet. Det forskades mer och fanns en mer kollektivistisk anda. Då byggde vi upp det goda ryktet om svensk arbetsmiljö, säger hon och fort- sätter:
– Men sedan hände något på 90-talet som fick det här att ändra sig. Det blev andra styrmodeller och mer konkurrensfrågor. Arbetslivsinstitutet lades ned. Nu tycker jag att frågorna har börjat väckas till liv igen och det är positivt.

Saknar du något i diskussionen?
– Allt har blivit så komplext. Vi har större medvetenhet, men det är svårt att veta under vilka villkor våra varor och tjänster produceras. Företag tar större samhällsansvar och många ungdomar engagerar sig i frågor om hållbarhet och etik, men vi konsumenter har också ett stort ansvar. De etiska och moraliska frågorna är viktiga och hänger ihop med arbetsmiljö. Det får inte glömmas bort.