Sergio Laguna: ”Vi måste hålla ihop”

Ganska ofta syns hans signatur här i tidningen. Sergio Laguna är nämligen en flitig debattör.
– Jag tycker det är viktigt att hålla samtalet levande inom en organisation. Ibland skriver jag insändare för att provocera. Tyvärr är det inte alltid som någon nappar. Synd, för jag kan tänka om och tänka nytt. Det är så både en rörelse och varje enskild människa utvecklas, säger han.
Han är 62 år fyllda och numera fackligt förtroendevald på heltid. Bland annat som ordförande och huvudskyddsombud på ISS fackklubb, som suppleant i förbundsstyrelsen och ledamot i förhandlingsdelegationen för städavtalen.

Men hans liv började i Uruguay. Kampen för rättvisa startade redan när han var mycket liten. Sergio Laguna lämnades bort till barnhem tidigt, föräldrarna tyckte att han var för besvärlig. Och i skolan mobbades barnhemsbarnen för att de bodde på institution och inte hade någon ”riktig” familj.
– Jag stod upp för oss och bråkade jämt. Hade det varit i dag hade jag säkert fått en bokstavsdiagnos.

Som tonåring hittade han till Tupamaros, en gerillarörelse i militärdiktaturens Uruguay. Där fann han vänner, ett sammanhang, en meningsfull kamp.
– I dag är Tupamaros ett etablerat politiskt parti. Men på den tiden var vi en illegal rörelse eftersom vi kämpade mot diktaturen. Efter en propagandaaktion 1971 blev jag fängslad och torterad på omänskliga sätt. Det är även en svår psykisk tortyr att sitta inlåst för sina åsikter.

Sergio Laguna lyckades fly och anlände till Sverige år 1980 tillsammans med fru och sju barn. Han kom snabbt in på arbetsmarknaden och det tog inte heller lång tid innan han började engagera sig för rättvisefrågorna även i det nya hemlandet. Han hade redan då hunnit börja arbeta på det som i dag heter ISS och på ett lönebesked upptäckte han att han varje dag fick åtta kronor mindre än vissa kolleger.
Sergio Laguna, som ju aldrig har varit konflikträdd, stövlade direkt in på chefens kontor.
 – Argumentet var att vi som städade trappor inomhus inte hade ett lika tungt arbete som de som städade ute.
Han började samla kollegerna och spred information om läget. Vissa tyckte att det var en struntsak, åtta kronor om dagen var inte särskilt mycket ens på 80-talet.
– Men för mig är det en principsak. Och plussar du åtta kronor till varje dag i månaden och sedan om året, så blir det ganska mycket pengar.

Striden pågick länge. Arbetsgivaren gav sig inte och Sergio Laguna överklagade. Under tiden fick han frågan om han inte kunde bli Fastighets arbetsplatsombud på sin arbetsplats. Och på den vägen är det.
– I början var det inte helt lätt att förhandla. Jag var inte jättebra på svenska. Men jag insåg att jag var tvungen att lära mig om vi skulle vinna.
Så han intensivpluggade arbetsrätt och den vokabulär som hör dit.
– Det var hårt arbete, men jag gav inte upp.
Och han vann åtta-kronorsstriden samt en hel del andra fajter. Och han vann språket.

Ibland visar undersökningar att fackförbundsrörelsen är dålig på att öppna sig för nya svenskar, att representationen är homogen i styrelser. Sergio Laguna ser visserligen en strukturell diskriminering i samhället och att det kan finnas falanger som väljer in sina kompisar på diverse stolar. Men så är det överallt i världen, säger han.
– Du måste kämpa mot det, visa att du är kompetent och har något att komma med. Till slut får du förtroende. Men man måste upp till bevis, hela tiden. Och man måste ha språket, det säger jag till alla mina invandrade kompisar.

I dag är han del av förbundets nav. Under intervjun ringer telefonen ideligen, olika medlemmar behöver hjälp. Och Sergio Laguna jobbar varje dag för att rekrytera nya. Särskilt viktigt är det bland unga och nyanlända, tycker han. Det är så lätt att de blir utnyttjade innan de riktigt har koll på sina rättigheter.
– När någon tycker att det är dyrt med medlemsavgiften förklarar jag att det är som vilken försäkring som helst. Du märker kanske inte vad facket kan göra förrän du behöver oss. Men då är det desto viktigare.

Han är starkt emot att grupper ställs mot varandra, vilket blir allt vanligare i det svenska samhället. Ofta tar han diskussioner med dem som anser att det är den svarta arbetskraften eller underbetalda EU-migranters ”fel” att det inte finns tillräckligt med jobb.
 – Det är aldrig arbetarnas fel. Vi måste hålla ihop, över gränserna. Vi ska rikta ilskan mot företagen, aldrig mot våra underbetalda kolleger.

Han tycker därför att fackföreningsrörelsen borde arbeta mer globalt. Att det borde finnas avtal som gäller alla, i hela världen.
– Företagaren är transnationella, varför skulle inte fackföreningsrörelsen kunna vara det då? Så länge en arbetare i Rumänien tjänar mycket mindre än vi och har mycket sämre villkor, sitter även vår trygghet löst.