Det går bra för svensk ekonomi. Det går bra för bygg- och fastighetsbranschen. Det går över huvud taget bra för den privata tjänstesektorn som enligt arbetsgivarorganisationen Almega har en stark produktionstillväxt. Städföretagen inom Almega fortsätter att öka sin omsättning och nettoresultat, och en bransch som växer stort är Facility management, där många städare och fastighetsarbetare jobbar. En sektor som för övrigt räknar med att nyanställa 30 000 fram till 2025.
Och ändå. När arbetsgivarna ska sätta lön är det som om pengarna inte fanns. Inte till schysta löner i alla fall. Och absolut inte till att betala för minskade löneklyftor. Att höja lägstalöner är kanske arbetsgivarnas största mardröm.
Lönerna ska enligt industrins normering landa på 6,5 procent på tre år plus en låglönesatsning. Den ger ett extra påslag till potten för alla som tjänar under 24 000. Det här ogillar Almega som hårdnackat fortsätter att hävda att låglönesatsningen måste betalas med försämrade övriga villkor. På städavtalet Serviceentreprenad har merparten av medlemmarna en lön under 24 000 kronor. För att inte åka på ökade kostnader för att höja upp de lågavlönade kräver Almega nu bland annat frysta ingångslöner och ob-ersättningar som motvaluta. Arbetsgivarna vill också införa provanställning på tidsbegränsade anställningar. Uppfinningsrikedomen är sannerligen stor för hur usla villkoren för de otryggast anställda kan bli.
Fastighets har svarat med sitt tredje varsel, den här gången tillsammans med Seko som förbundet delar avtalet med. Runt 350 medlemmar som städar på fabriker, på Arlanda, i gallerior och på kontor kan gå ut i strejk den 8 juni. Det skulle betyda smutsiga köpcenter och arbetsplatser, och att exempelvis läkemedelsindustrin får svårt att hålla produktionen i gång.
Nu gäller det att stå på sig. Almega organiserar privata företag som drivs i syfte att gå med vinst. Att arbeta för dessa är ingen välgörenhet. Hårt arbete ska betala sig och de lågavlönade ska inte behöva halka efter. Det är värt att ta strid för.
