”Judehora/svartskalleslyna/grekfitta/zigenarluder. Vi ska våldta/döda/slakta/stycka dig.” Ett litet urval av de mejl jag fått läser jag upp när jag talar om näthat, om rasismen och sexismen, på en internationell mediekonferens.
Efteråt guidas vi journalister i en rundtur med titeln ”Det toleranta och liberala Amsterdam”. Vi går genom cannabisdoftande gränder i red light district, där kvinnor står halvnakna i skyltfönstren. De säljer sina kroppar i de lagliga bordellerna som trängs bland coffee shops och förskolor. Vissa saker är svårare att tolerera än andra, tänker jag. Tänk så mycket vi kvinnor tolererat genom årtusenden.

Tills nu. När vi räcker upp handen i #me too-uppropet som inger kollektiv kraft och ingjuter mod. Jag tillhör dem som tigit. Som bäddat ned minnen av obehöriga händer på min kropp. Hade jag vågat yppa något visste jag att skulden och skammen skulle falla på mig. Inte förövarna. Vi har nämligen hjärntvättats till att anta att offret måste ha gjort sig förtjänt av eller provocerat fram övergreppen. Det kamouflerade kvinnohatet har formulerats i rättssalar, förhörsrum och på nyhetsredaktioner världen över.

#Me too-kampanjen startade redan för tio år sedan när en överlevare i New York, Tarana Burke, talade ut om sexuella övergrepp. Och sedan skådespelaren Alyssa Milano återupplivade hashtaggen #metoo har miljontals kvinnor världen över delat sina erfarenheter som äntligen blivit nyhetsstoff. I Sverige har skådespelare mobiliserats under hashtaggen #tystnadtagning och därefter sångerskor, jurister, akademiker med flera. Vi kan nu läsa om gärningsmän som länge skyddats och hållits om ryggen. Av både män och kvinnor som flitigt blundat, blickat bort eller bortförklarat övertramp. Tills nu.

Ändå saknar jag vissa röster i uppropen. Jag som städade på allt från hotell till kontorslandskap i några år när jag var yngre minns utsattheten. Jag minns när jag klev in i ett hotellrum och en snubbe viftade med sin snopp och sa: ”Välkommen!” Jag minns en sen kväll när jag tömde papperskorgar på ett företag och en herre som satt vid sitt skrivbord och tittade på porrfilm medan han tillfredsställde sig själv. När jag gick därifrån skrek han: ”Du glömde min papperskorg!” Jag tänker på alla de kvinnor som städar tidiga morgnar eller sena nätter. Ensamma. Som knappt kan språket. Som saknar status och styrka att skrika ut sin ilska. Kvinnor som saknar kontakter och kanaler för att göra sin röst hörd. De osynliggjorda. De kvinnor jag har växt upp med.

Jag har kämpat för att få med några sådana röster i världens första #me too-bok, som jag är huvudredaktör för. Där samlar vi kända och okända kvinnor i olika åldrar, från olika klasser och kulturer, som bidrar med vittnesmål men också råd och röster. För jag vill fortfarande veta hur vi gör för att en gång för alla förpassa övergrepp där de hör hemma – till historiens sexistiska sophög.