Zia Lodin: ”Det är som att man föds en gång till”

Det är svårt att se. Ögonen kämpar. En klen ljusstrimma går genom rummet, lyser upp plåtdörren.
Det är svårt att andas. Att dra in luft gör ont i luftvägarna, i bröstet. Luften står stilla.
Det är svårt att hålla värmen. Trots kläder och täcke knottrar sig huden. Ånga ur munnen.
Det är svårt att sova. Metallsängar utan madrasser. Skrik om nätterna.
– Man ville inte var där. Men det fanns ingen utväg. På nätterna sjöng vissa. Vissa slutade att äta.
Någon åt inte på flera veckor, han dog till slut.
I två månader satt Zia Lodin i ryskt fängelse för ett brott han inte begått.

Vid sin kontorsplats har han inte mycket saker. Inte som kontorsrummet bredvid, där det finns tavlor på barnen, röda fanor och ett arvegods – en liten sparbössa föreställandes Gunnar Sträng. Nej, på Zia Lodins rum finns det bara pennor, mappar och en inramad bild som suttit på samma ställe sedan kontoret byggdes. Hans anställning som organiseringsombudsman slutar i februari, efter det vet han inte om kontraktet förlängs. Men hans kolleger spår en framtid för honom inom politiken. Han ger ett lugnt intryck, pausar mellan orden, som om han letar efter rätt.

Ursprungligen kommer han från Kabul, men sex månader efter att talibanerna tog makten 1996 valde han att fly till Volgograd, Ryssland. Då låg redan stora delar av Kabul i ruiner och många civila hade mördats. I tre år bodde han i Ryssland innan han fängslades. Han blev frikänd två dagar före sin tjugofjärde födelsedag.
– Det är på något sätt som att man föds en gång till. Men i flera månader efteråt var det en rädsla att de skulle komma och gripa mig igen.
Han bestämde sig för att fly mot Västeuropa.

Han tog sig till Kiev, där en man hjälpte honom och några andra flyktingar vidare. De blev hämtade och kördes mot ungerska gränsen i nya, stora bilar med tonade rutor. I tre dagar göm­ des de i ett skjul med stampat jordgolv och grisar i rummet bredvid.

Toalettbesök fick enbart göras på natten. När de fördes till rumänska gränsen hade gruppens antal ökat till 60 personer. De blev tillsagda att de måste vandra in i Rumänien. En vandring som skulle ta sex timmar. Mitt i natten.

En smal grusväg. Man kan se stjärnorna. Två söner bär på sin far, han kan inte gå. De andas tungt, kvider. De orkar inte mer. Sönerna måste lämna sin pappa vid vägkanten, annars riskerar hela gruppen att bli påkommen. Människosmugglarna bär vapen. De vill döda den äldre mannen, begrava honom, gå vidare.
Det går inte att lämna en människa att dö på det sättet. Tillsammans kan de bära honom. De tittar var de sätter fötterna, inte gå på en kvist, inte ramla, inte göra ett ljud. Det är tungt. Man turas om vem som bär den äldre mannen. Fortsätt, bara en timme kvar.
Ett barn börjar gråta. Föräldrarna går fram till människosmugglarna. Barnet måste dö. Alla kan råka illa ut om de blir upptäckta. Föräldrarna står redo. Det blir tyst. Barnet har somnat.

Zia Lodin ler, under de tunga ögon­ locken har ögonen vattnats.
– Herregud, det var så glädjande. Nu var det tyst, nu var det bra.
Rösten har höjts och darrar en aning.
– Vi var så glada. Det var jättesött, det här barnet.

Till slut lyckades han ta sig till Belgien, till en granne från Kabul. Grannen hade bott där i två år utan att få belgiskt medborgarskap.
– Jag ville ha ett land, ett pass. Jag ville ha en trygg punkt, som vanliga människor.
Flykten fortsatte.

Zia Lodin kom till Sverige utan resväska, men med nya kläder.
– Jag hade ingen väska, för svensk tull skulle misstänka mig. Jag köpte skor och kläder, samma som folket hade i Köpenhamn. Alla kläder som jag hade åkt i kastade jag.

På kontoret i Solna ger lysrören ifrån sig ett trött sken som skuggar ärret på höger sida om näsan. Han ler när han pratar om jobbet som ombudsman.
– Jag minns första gången jag hjälpte någon att få rätt lön. Han ringde mig och sa: ”Jag fick det.” Jag blev så glad, det kändes som om jag själv fick rätt.
Den där viljan att hjälpa människor, den sipprar igenom när han berättar sin historia.
– Jag växte upp med den känslan. Det är en självklarhet att man hjälper människor i svåra tider, att man hjälper varandra.