Han kom fram till mig, tog mig i baken, och sa ”vilken fin bak du har”. Så berättar Linda Karlsson för Fastighetsfolket om en dag på städjobbet. Trots att det var obehagligt vågade hon inte säga ifrån, eftersom det ingår i yrkesrollen att vara glad och trevlig mot kunden.
Det här är ett av de hundratusentals vittnesmål som kommit fram sedan #metoo-kampanjen började.
Victoria Morberg berättar i samma webbartikel om medlemmar med thailändska rötter som återkommande får sexuella anspelningar och förslag om happy ending, men som är livrädda att bli av med städjobbet och därför inte vågar larma.
Det är upprörande att så många kvinnor utsatts för sexuella trakasserier. Det är skrämmande att många dragit sig för att berätta och säga ifrån. Och samtidigt är det befriande och hoppingivande när det väl sker.
Nu är det dags för alla arbetsgivare och för fackföreningsrörelsen att ta tag i problemen. Att inte ducka och överse med respektlöst agerande.
Nu är det dags för dig som är man att kliva fram och ta ställning. Att våga markera och säga ifrån när någon i din närhet går över gränsen.
Det kan komma att kännas obekvämt. Men för många är det ändå en självklarhet. För andra är hela #metoo-rörelsen en provokation. ”#metoo förstör vårt samhälle”, som den numera före detta Aftonbladet-kolumnisten Staffan Heimerson formulerade det.
”Om vi inte kan acceptera vad som ingår i normala personalfester där dyngraka grabbar vill sätta på växeltelefonisten är vi inte en tillräckligt hårdhudad nation”, sa han till tidningen Resumé. Den här inställningen borde tillhöra en förgången tid, men kampen mot sunkiga värderingar är uppenbarligen inte över. Med styrkan och kraften i #metoo måste det bli skillnad.
