1990 var 10 procent av alla anställda i Sverige tillfälligt anställda. I den senaste mätningen från SCB var det 16 procent som hade tillfälliga anställningar.

–Arbetslivet har blivit allt mer otryggt. Otryggheten har dock växt på olika sätt för olika grupper. Det är framför allt arbetarklassen som fått en betydligt sämre position på arbetsmarknaden, säger doktoranden Johan Alfonsson vid Göteborgs universitet som skrivit Katalys-rapporten.

Förutom att de tillfälliga anställningarna blivit fler har de också bytt karaktär. På 1990-talet var vikariaten vanligast medan det i dag är behovsanställningen som är den otryggaste anställningsformen. 40 procent av de tillfälliga jobben är i dag behovs- eller timanställningar.

Av de behovsanställda har hälften ett överenskommet schema för viss tid. Det innebär att de har några timmar på schema och att de sedan kallas in på fler timmar efter behov. Hälften av de behovsanställda har inget schema. Katalysrapporten visar att behovsanställningar är betydligt vanligare i arbetarklassen än bland tjänstemän. 82 procent av alla behovsanställningar rör arbetare.

–Bland de behovsanställda är arbetaryrken som inte kräver någon längre utbildning överrepresenterade. Det är till exempel barnskötare, brevbärare, butiksbiträde, cafébiträde och diskare. Städare tillhör också den kategorin icke facklärda där behovsanställningarna är som absolut störst, säger Johan Alfonsson.

Sverige är det land inom OECD som förändrat skyddet för tillfälliga anställningar mest sedan 1990-talet. OECD mäter medlemsländernas skydd för anställda och under åren 1990 till 2016 var Sverige det land som försämrade skyddet för tillfälliga jobb mest. Medan skyddet för fast anställda ligger kvar på en liknande nivå har Sverige vad gäller tillfälliga anställningar rasat jämfört med andra länder och ligger nu långt under genomsnittet i OECD.

Rapporten ”Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden” ingår i Katalys utredningsserie ”Klass i Sverige”.