Nyligen åkte jag till Ludvika för att tala om demokrati och mångfald. Poliser hämtade mig i en annan, närbelägen stad för att uniformerade nazister hade samlats utanför kommunhuset där jag skulle tala. De bar en banderoll med mitt namn och ordet: ”Bedragerska”.

När samma nazister marscherade med hatplakat i Göteborg i september kallades jag ”Förbrytare”. Då hade de också hängt upp bilder på bland andra Emerich Roth som överlevt Förintelsen, och på publicister och politiker.

Själv vågade jag inte åka till Bokmässan trots att jag behövde jobba. Nazisterna lyckades då begränsa min och mångas demokratiska rättighet och rörelse- och yttrandefrihet. Folk på plats skickade bilder och filmer från nazistmarschen och en kompis polisanmälde när jag själv inte orkade.

I Ludvika smugglas jag in bakvägen. Jag möter kommunarbetare som vittnar om en vardag av lögner, trakasserier och hot från nazisterna som är kända av polisen. Salen fylls och jag står omgiven av poliser och väktare som informerat om eventuella flyktvägar. Allt detta ståhej för att jag ska tala om något så självklart som demokrati i en av världens mest moderna demokratier. Ett land många av oss flydde till för att få leva i fred och frihet.

Efter applåder och kramar smygs jag ut till den skottsäkra bilen. Bakom de svarta fönsterrutorna ser jag hur ett tjugotal svartklädda män formerar sig för att möta upp människor som stolt och värdigt vänder bort blicken. Människor som vägrar låta sig avskräckas.

Samma dag fimpas förundersökningen mot marschen i Göteborg. Polisanmälningarna hamnar i papperskorgen.
Nazisterna med hatplakaten kunde tydligen inte identifieras. Trots flera filmer och fotografier på lätt identifierbara ansikten. Trots regeringens handlingsplan om hot mot journalister och konstnärer. Trots fackliga arbetsgrupper satta att arbeta mot detta.

Precis som för exakt tjugo år sedan när beväpnade, maskerade nazister poserade utanför min hemdörr står jag återigen utan skydd, arbetsgivare eller fack i ryggen.
När jag ligger sömnlös och skräckslagen med min dotter i famnen den natten bestämmer jag mig för att ge upp. För att återigen ångra mig när jag vaknar. För om vi låter extremister av alla slag vinna genom hot, hat och våld har vi förlorat.

Demokratin är inte bara en politisk fråga. Det är en personlig och privat angelägenhet.