Nu har jag satt sista punkten i min nästa bok. Att skriva en bok är som att föda ett barn. Den växer i kroppen under en process av drömmar och mardrömmar, av oro och rädsla och lyckorus.
I augusti kommer Mammorna. En bok om ortens mödrar, från Rosengård till Rinkeby, från Kronoparken till Kronogården och andra utsatta miljonprogram. Det är mammor som burit sina barn närmast hjärtat och förlorat dem i dödsskjutningar. Mammor som ensamma kämpat och slitit och lyckats fostra förebilder mot alla odds. Mammor som sällan får göra sin röst hörd. Som varken får presentera problem eller leverera lösningar. Tills nu.
Egentligen är det märkligt med tanke på att mänskligheten har en sak gemensamt – vi kommer alla från mödrarna. Allt började med Moder jord. I den grekiska mytologin var Gaia jordens, moderlighetens och fruktbarhetens gudinna. Namnet Gaia uttalas Gea – som i att Ge liv – moderskapets mål och mening.
Gaia kom ur kaos och skapade allt ur intet. Hon fick otaliga barn. Många av dem faderlösa. I dag är var femte mamma i Sverige ensamstående. Hur många mammor som är sammanboende på papperet men ändå ensamma i praktiken vet ingen. Alla de som sköter de små, de svaga, de sjuka, de gamla utan att tilldelas medaljer. Mammor som bär samhället på sina axlar men ändå blir bifigurer.
Världens mest kända mamma och historiens mest avbildade kvinna, Jungfru Maria är en av dem. Kristendomens främsta helgon, Gudaföderskan, var en fattig flyktingkvinna, en tonåring som blev befruktad av den helige anden och födde en oäkting, ett utomäktenskapligt barn. Enligt dåtidens regler borde hon ha blivit stenad till döds. I stället tillbeds hon jorden över för att hon födde Guds son. En son som gick sin egen väg och sedan mördades på det mest brutala sätt. Och där stod den heliga modern vid sitt barns sida, från första andetaget till sista vilan.
Jungfru Maria, förekommer som fenomen i olika religioner. Mahamaya födde också sin Buddha utan en man inblandad.
Även inom islam är Maria eller Maryam som hon kallas där viktig, som mor till Jesus, den störste profeten efter Muhammed. I koranen är Maryam det enda kvinnonamn som nämns. Inte heller där har hon någon man.
Bilden av Maria som den syndfria oskulden har bankats in i våra sinnen genom årtusenden. Men även om hon ibland kallas för ”smärtornas moder” vet vi nästan ingenting om vad hon kände, tänkte eller gjorde när hennes son korsfästes. I Bibeln skymtar hon mest förbi. Som mammor gör än i dag, även i världens mest jämställda land. Mammorna som egentligen är historiens huvudrollsinnehavare.
Det slår mig att vi kallar vårt land för ”moder Svea” och språket vi får med modersmjölken för ”modersmål”. Men fäderneslandet tillhör tydligen våra fäder. Patrida som det heter på grekiska. Som i patriarkal. Fadersväldet där de så ofta frånvarande fäderna har makten, mikrofonerna och hela härligheten. Tills nu.
