Bostadsbrist leder till ökad ojämlikhet

– Vi behöver prata inte bara om bostadsbrist, utan framför allt om en växande bostadsojämlikhet.
Det menade Carina Listerborn, professor i stadsbyggnad, under ett seminarium i Stockholm som arrangerades av tankesmedjan Arena Idé. I en ny bok har hon studerat vilka grupper som i dag har svårt att få bostäder och som är mest drabbade av just bostadsojämlikheten i Sverige.

Inneboende allt vanligare

Unga har som bekant svårt att få bostäder, men även nyanlända, människor i långtidssjukskrivning och långtidsarbetslösa står långt från den reglerade bostadsmarknaden. Andra som drabbas är ensamstående föräldrar, människor som separerar samt äldre, detta eftersom pension leder till en lägre ekonomi.
– Inneboende är den typ av boendeform som blir mycket vanligare i större städer, säger Carina Listerborn.

Andrahandsmarknaden har ökat kraftigt och hyrorna är i många fall höga – utan säkerhet. Man måste alltid vara beredd att hitta en ny bostad och vara på hugget om något nytt dyker upp, menar professorn.
– Folk sover på soffor eller i små lägenheter med obekanta, bara för att ha någonstans att bo. Man bor i garderober eller köper en adress för att vara nåbar för myndigheterna, säger Listerborn.

Bostadsbrist i 243 kommuner

Bostadsbristen är inte längre ett storstadsfenomen. Enligt Boverket råder det brist på bostäder i 243 av landets 290 kommuner. Detta är en ökning med 120 kommuner sedan år 2013.

Nationalekonomen Ragnar Bengtsson, som skrivit en rapport för LO om bostadskrisen, påpekar att en vanlig LO-arbetare inte har råd att köpa en bostad i Stockholm. Han säger också att situationen med dagens långa bostadskö i huvudstaden blivit normaliserad, trots att den egentligen är extrem.
I Malmö och Göteborg tar det i genomsnitt 3-4 år att få en bostad, men i Stockholm får man vänta minst 7 år innan man ens kan fantisera om att få en hyresrätt.
– Vad är då sju år i praktiken? En 20-åring som vill flytta till Stockholm kommer behöva vänta tills man närmat sig 30 år. Om man vill skilja sig så kanske man får vänta tio år, trots att äktenskapet är dåligt i dag, säger han.

Syns inte i statistiken

Samtidigt är det är svårt att räkna ut hur stor bostadsbristen egentligen är, eftersom många försöker lösa problem på egen hand genom att bli inneboende. Enligt Hyresgästföreningens förbundsordförande Marie Linder syns det inte i statistiken om man till exempel flyttar hem till sina föräldrar.
– Andelen vuxna som får barn och tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna ökar också, vilket inte heller syns i statistiken eftersom man fortfarande står i bostadskö, säger hon.

Carina Listerborn hävdar också att bostadskrisen inte bara är en följd av en lägenhetsbrist, utan att bostadsojämlikheten också återspeglar de växande inkomstklyftorna i samhället. Inkomsterna har heller inte ökat i takt med bostadspriserna, vilket bidragit till den ökande ojämlikheten på bostadsmarknaden.

De har fått det bättre än någonsin

Det finns dock en grupp människor som har det bättre än någonsin på bostadsmarknaden: sådana med god ekonomi.
– De bor bättre, större och lyxigare. Fattiga människor bor allt trängre, inte minst i miljonprogramsområdena har trångboddheten ökat, säger Carina Listerborn.

Enligt Marie Linder är just trångboddhet ett exempel på segregation.
– Det är väldigt olika hur stort man kan bo runt om i landet, säger hon.

Liknar 50-talets bostadssituation

Hyresgästföreningens förbundsordförande menar också att vi är tillbaka i en situation som liknar 50-talet, när hennes föräldrar först behövde bo som inneboende hos faster och morbror innan de efter en tid kunde få en egen lägenhet i Stockholm.
– Min bror och jag brukade skämta om att det där kommer aldrig hända vår generation, men så händer det våra barn, säger hon.

Carina Listerborn hoppas nu att debatten ska byta fokus från köpstarka grupper och byggbranschens behov, till de boendes behov. Hon vill se en diskussion kring vilken roll bostaden ska ha i samhällsekonomin – och ställer sig frågan om vi kan tänka oss ett samhälle där bostaden inte är en vara, utan som del av välfärdssamhällets grundbultar tillsammans med skola, vård och omsorg.
– Det står ju i grundlagen att alla har rätt till ett boende. Det låter ju nästan som en utopi att prata om det i dag, säger hon.

En viktig fråga för facken

Ragnar Bengtsson tycker att bostadsojämlikheten är en så pass viktig fråga för facken, eftersom LO organiserar den grupp människor som kommer ha problem på bostadsmarknaden. Utan en riktig lösning på problemet tror han att vi kommer gå mot marknadshyror, med en marknad som liknar den i till exempel London.

Människor i en sådan bostadsmarknad skulle förlora rätt mycket möjligheter att kunna påverka, resonerar han.
– Om inte det är en välfärdsfråga, vad är då det?