Nyheter

Viktigt att prata när någon du känner begått självmord

Varje år tar nästan 1500 personer i Sverige sitt liv. Många av dem har föräldrar, partner, barn eller andra nära som påverkas. Personer som lämnas med sorgen och frågorna. Vad kan vi göra för att ge stöd när något av det värsta tänkbara har hänt?

Gråvädret ute känns passande. Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld och jag ses för att prata om självmord. Men inte om dem som tar sitt liv utan om alla som blir lämnade kvar. De anhöriga som sedan ska fortsätta att fungera i sina liv.

Så är det för Sasha i Jenny Jägerfelds bok ”Comedy Queen”. Hon är 12 år och hennes mamma har begått självmord efter en lång tids depression. När boken börjar är Sasha tillbaka i skolan och livet omkring henne ser ut som det gjorde innan mamma försvann. Men det är inte som innan. Inte inuti henne. Jenny Jägerfeld har burit på idén till boken länge.

Jag vet personer som inte säger att deras föräldrar tagit livet av sig, utan att det var en hjärtattack

– Ingen av mina föräldrar har tagit livet av sig, men jag har vänner som varit med om det och jag har haft vänner som gjort det som varit föräldrar, säger hon och konstaterar att 500 barn varje år har föräldrar som dör på det sättet.

Inte schablonbilden av sorg

Sashas sorg ser inte ut som schablonbilden av sorg. Hon gör allt för att slippa visa eller känna känslor och är livrädd för gråten. I skolan möter hon oförstående lärare och hemma en pappa som har fullt upp med sin egen sorg, fast han vill väl. Hon blir ganska ensam om det hon är med om. Just den där ensamheten menar Jenny Jägerfeld kan vara farlig.

Att stötta anhöriga efter självmord

– Man vet att barn som har en förälder som tagit livet av sig lider av psykisk ohälsa i mycket högre grad än normalpopulationen. Mer ångest, mer depressioner och större risk att själva ta sitt liv.

Jenny Jägerfeld menar att tystnaden är det värsta både för den som begår självmord och för de anhöriga efteråt.

– Det finns så mycket skam kring psykisk ohälsa. Om man tillåts att prata om det och får rätt hjälp skulle många av de här självmorden inte hända. Och det är samma sak för de anhöriga efteråt. Jag vet personer som inte säger att deras föräldrar tagit livet av sig, utan att det var en hjärtattack, säger hon.

Känsla av skuld

Det finns skillnader mellan personer som förlorar någon vid självmord och den som förlorar någon efter en olycka eller sjukdom. En av dem är skulden som en del känner. De klandrar sig själva. Tycker att de borde gjort något annorlunda för att förhindra det som sker. Andra upplever att personen som dör valt att lämna dem.

Jenny Jägerfeld menar att bemötandet från andra efteråt och möjligheten att prata om det därför kan vara väldigt viktigt. Den som på något sätt har en relation, på jobbet eller privat, till barn eller vuxna som drabbats kan göra en insats bara genom att bryta tystnaden även om det inte alltid är lätt.

– Fråga den som det gäller hur den vill bli bemött. Om det är ett barn, prata med vårdnadshavarna hur de tänker att det ska tas upp. Lägg dig på barnets nivå. Är det ett litet barn kan du säga ”han blev sjuk i viljan”, ett äldre barn har kanske mer abstrakta frågor ”beror det på mig?”. Då får man bemöta det.

”Inte vara rädd att störa”

En som är helt enig med henne om att bemötandet efteråt spelar en viktig roll är Ullakarin Nyberg. Hon är överläkare i suicidprevention vid Norra Stockholms psykiatriområde och ägnar en stor del av sin arbetstid åt att möta anhöriga till personer som begått självmord.

– Man ska inte vara så rädd att störa. Ingenting som du säger kan skada. Det värsta har redan hänt. Det som är viktigt att ta med sig också är att jag hittills inte träffat på någon som valt att ta sitt liv. Det är resultatet av sjukdom, säger hon.

Du ska tänka på dig själv och dina handlingar som en motkraft till döden

Hon menar att alla arbetsplatser borde ha en handlingsplan för vad som ska göras om någon i personalen eller någon man arbetar med på annat sätt drabbas av ett självmord.

– Arbetskamrater kan betyda så mycket i ett sådant här fall. Om det bara blir tyst när den här personen kommer in i fikarummet så kan det bli katastrof.

För något år sedan var hon med i ett forskningsprojekt där 700 föräldrar till barn som tagit sitt liv intervjuades. Det är det enda större forskningsarbete som gjorts om anhörigas reaktioner i Sverige.

– Det visade sig bland annat att 96 procent av dem tyckte att vården skulle ta kontakt efteråt, oavsett hur den som drabbas mår.

Små saker betydelsefulla

En annan sak som var tydlig var hur många av dem som kände att små saker som andra gjorde mot dem var det mest betydelsefulla långt efteråt.

– Det kunde vara att en undersköterska gav dem en blå filt i stället för landstingets egna, ett leende eller en kram. Den som möter en person i sorg efter en sådan här katastrof ska inte tro att den behöver bära hela den sörjandes liv. Du ska tänka på dig själv och dina handlingar som en motkraft till döden. Det är hoppfullt.

Hoppet som hon pratar om finns också i Jenny Jägerfelds bok. För Sasha får till sist stöd och upptäcker att hon både kan skratta och gråta utan att världen faller samman. Precis när jag står i dörren i Ullakarin Nybergs mottagningsrum på väg att gå säger hon att det skulle vara bra om vi alla skulle våga prata med varandra om våra svårigheter i livet på samma sätt som vi pratar om det som är bra.

– Du vet, det är det som är livet. Att falla och resa sig, falla och resa sig, säger hon och målar en kurva med sin hand i luften.

– Det är viktigt att komma ihåg att ingen mår bra hela tiden.

Artikeln är tidigare publicerad i Kommunalarbetaren som tillsammans med Fastighetsfolket och fem andra tidningar ingår i LO Mediehus.