Det är kvinnornas fel att de har låga löner. De borde välja mer högavlönade jobb inom industrin och bygg i stället för att välja att bli städare eller barnskötare. Det är slutsatsen när arbetsgivarorganisationen Almegas Stefan Koskinen debatterar löneskillnader mellan kvinnor och män.
Varför är det så få kvinnor som blir golvläggare när de tjänar mycket mer än barnskötare och undersköterskor?, frågar sig Almega-chefen. ”Jag tycker att kvinnor borde väga in lön i yrkesvalet”, fortsatte han på det löneseminarium som facken inom 6f ordnade nyligen.
Det är ett cyniskt synsätt. Och dessutom dumt – hur skulle samhället fungera om ingen städade, skötte om åldringarna och tog hand om barnen? Hur skulle golvläggarna och gruvarbetarna kunna gå till jobbet?
Man kan förstås fundera på varför inte fler kvinnor blir golvläggare. Redan när jag gick på högstadiet på 1980-talet marknadsfördes idén om att tjejer borde välja teknikprogrammet eller bygg i stället för de mer traditionellt kvinnodominerade utbildningarna. Men något i strukturerna bromsar att det blir snabba förändringar.
Så i stället för att lägga ansvaret, och skulden, på de lågbetalda är det rimligare att fundera på varför arbetsinsatser i manliga sektorer så ofta betalas mycket bättre. Varför finns de strukturella löneskillnaderna?
Det är också rimligare att fundera på hur vi kan minska löneskillnaderna mellan könen. Det var temat för den 6f-rapport som ekonomen Markus Kallifatides skrivit.
Svaret är att det går.
Det går, bara man vill. Och det är väl där skon klämmer
Det finns till och med flera sätt att på tio år helt ta bort löneskillnaderna mellan könen inom arbetarklassen. Man kan välja en trappmodell, att rikta in sig på vissa lågbetalda kvinnoyrken eller satsa generellt på lågavlönade under en period.
Det går, bara man vill. Och det är väl där skon klämmer. Att få alla facken inom LO att enas om att halvera löneskillnaderna till år 2028 var en svår resa. Ja, ni läste rätt. Inte att ta bort löneskillnaderna, utan att gör dem hälften så stora.
Det är ett inte ett djärvt mål. Men inte ens detta är helt realistiskt med den lönemodell som råder nu, eftersom avtalsområden som är kvinnodominerade hela tiden får sälja ut villkor för att kunna räkna hem löneökningar i takt med industrinormen.
Därför är det uppfriskande när någon utanför partsbubblan ruskar om tankarna kring hur lönerna ska sättas. När någon utmanar de invanda mönstren. Och det kan behövas. Inom industrin vill man gärna lyfta fram att skillnaderna i lön mellan kvinnor och män minskat senaste perioden. Det är ju sant, men det går alldeles för långsamt. Industrifacken vill också gärna peka på att det var bra när Kommunals undersköterskor fick en extra lönesatsning från 2016 och tre år framåt.
Men om vi ska ta en liten yrkesgrupp i taget, och höja den pyttelite mer än andra, hur lång tid tar det då att nå jämställda löner?
När skulle det till exempel bli städarnas tur?
När skulle det till exempel bli städarnas tur?
Att jobba med att underhålla fastigheter och ge service till kunder innebär ofta att vara lite osynlig. Eller i vart fall inte i centrum för någon uppmärksamhet. ”Osynliga” jobb har mycket svårare att kämpa till sig höga löner och andra ersättningar. Poliser, sjuksköterskor, lärare – vissa yrken är mer i fokus och kan dra ett längre strå i avtalsrörelserna.
6f-facken gör helt rätt som på riktigt utmanar den rådande lönemodellen med sin rapportserie. Att industriavtalet gett reallöneökningar under lång tid är visserligen bra, men om vi ska nå jämställdhet behövs uppenbarligen något mer. Slutsatsen från docenten Markus Kallifatides är lika enkel som revolutionerande: hur kan en enklast åstadkomma en utjämning av löneskillnaderna mellan kvinnor och män? Genom att höja kvinnornas löner. Så enkelt är det faktiskt.
