Idag hörde jag det igen.

”Vi kan inte lägga fram misstroende för vi har inte fackföreningsrörelsen med oss.”

V med företrädare MÅSTE inse att fackens företrädare inte utgör rörelsen. Ända sedan Saltsjöbadsavtalet, eller egentligen sedan 1920-talet, har rörelsen och dess företrädare dragit åt olika håll.

Företrädarna har varit lojala med Socialdemokraterna och samförståndstanken, och motarbetat strömningar som krävt för mycket. Många är de som sagts upp från sina arbeten med facket som drivande kraft, och även uteslutits ur fackets gemenskap, för de inte fogat sig tillräckligt väl efter näringslivets villkor.

Ingen löntagare hurrar över att få sämre arbetsvillkor

När det kommer till inskränkningarna i strejkrätten är det absolut ingenting som vanligt folk stödjer. Ingen löntagare hurrar över att få sämre arbetsvillkor. Stödjer man lagförslaget är det enbart av lojalitetssjäl eller strategiska själ (socialdemokratisk logik).

Faktum är att det är rätt tyst från det gänget som vill driva igenom det här – de har nämligen inga goda själ till sitt agerande. Det tydligaste exemplet på detta var när hamnkonflikten avblåstes och fackföreningarnas företrädare pustade ut – äntligen kunde de slänga det här vidriga förslaget i papperstuggen!, gick de ut och sa, för att knappt en vecka senare motas tillbaka in i ledet, och tvingas till en gemensam pudel i tidningen Arbetet.

När de intervjuades om vad som faktiskt hänt hade de inga svar. Sällan har jag sett något så genomskinligt skildras i text. ”Har man väl satt djävulen i båten måste man ro han i land”, klämde någon ur sig.

Vi är en jävlans massa personer som är emot

Men, fast de inte kan försvara det i argument, tvingades de trots allt tillbaka till ursprungspositionen. Det vill säga: alla de högsta fackliga företrädarna ”är för” inskränkningar i konflikträtten.

Men vi är en jävlans massa personer som är emot. Och det är vi som är ”rörelsen”.

Ska V göra anspråk på att bli ett nytt arbetarparti och hämta folk från ”rörelsen”, är det därför en mycket dålig strategi att helt förbise oss, omnämna pamparna som ”rörelsen” och anpassa sig efter dessa. Så gör ju förresten Socialdemokraterna, och vi ser ju hur bra det går för dem.

Lojaliteten med oss på golvet, tack.