Utbildningen för flykting­kvinnor – 80 procent får jobb

Klockan närmar sig 10.30 på måndagsförmiddagen och det är dags för veckans lokalvårdslektioner. Snart är arton kvinnor från bland annat Somalia, Irak och Etiopien bänkade. De har just återvänt till skolan efter två veckors praktik.

– Välkomna tillbaka! Hur har praktiken varit? Saynab du kan väl börja berätta vad du lärde dig? frågar Madeleine Söderlund som är lärare i lokalvård.

– Att komma i tid, svarar Saynab som praktiserat som lokalvårdare på en förskola.

Viktigt att känna stolthet över yrket

Madeleine Söderlund går laget runt. För de flesta är det första gången de har utfört arbete på en arbetsplats, åtminstone i Sverige.

Flertalet är väldigt nöjda med sin praktik och tycker att de lärt sig mycket om hur det fungerar på en arbetsplats.

Fastighetskvinnor om lönegapet: Det är orättvist!

Arbetsmarknad

Ett par är missnöjda över att de inte fick göra så mycket. En klagar över att hon var tvungen att städa toaletter, det var äckligt och fick henne att må illa.

– När jag sa till min handledare att jag inte ville städa toaletter frågade hon om jag var bättre än hon. Kunde hon så kunde väl jag, säger Iman.

Madeleine Söderlund konstaterar att man inte kan avstå från vissa uppgifter. Det är nödvändigt att kunna ta hand om helheten om man vill ha ett arbete, även sådant som toaletter och trappor. Hon betonar att det är viktigt att känna stolthet över sitt arbete också. 

– Hur skulle det se ut om ingen städade? Vi utför ett betydelsefullt arbete, säger hon. 

Språk och digitala kunskaper efterfrågas

Den ettåriga utbildningen till lokalvårdare och måltidsbiträde är inne på sitt femte år. Den är numer en del av EU-projektet FIER, Fast track Integration in European Regions, ett samarbetsprojekt mellan de EU-länder som tagit emot flest asylsökande.

Ursprungligen startades kursen på uppdrag av Göteborgs stad för att det rådde stor brist på kompetent personal inom kök och lokalvård i kommunens skolor och förskolor. Samtidigt fanns det en stor grupp människor med försörjningsstöd från Socialtjänsten som stod långt ifrån arbetsmarknaden.

Denna målgrupp sammanföll till stora delar med FIER:s målgrupp flyktingkvinnor som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skillnaden jämfört med tidigare år är att det nu finns en samordnare som följer upp hur det går för eleverna när de slutat utbildningen.

– Min uppgift är att vara en tydligare brygga mellan skolan och arbetslivet. Jag hjälper dem som inte riktigt nått ända fram till jobb ännu om de önskar hjälp, säger Linn Malmer projektanställd för FIER på skolan.

En uppföljning som gjordes på de tre första klasserna som gick utbildningen visar att 80 procent har fått någon form av jobb, de flesta inom lokalvård och måltid. Det största hindret för att få ett arbete är oftast språket, men även digitala kunskaper efterfrågas av arbetsgivarna.

– Därför har vi mer svenska och mer digitala kunskaper på schemat i år, säger Linn Malmer. 

Hon söker även nya praktikplatser. Från att främst ha vänt sig till kommunala skolor och förskolor har arbetsmöjligheterna breddats till hotell och andra privata arbetsgivare.

Teori och praktik kan krocka

Miini Abukar från Somalia och Ekwutosi Nnaji från Nigeria går igenom en förteckning över städmaterial och rengöringsmedel. 

– Vi har lärt oss om rengöringsmedel och hur mycket som behövs. Det är inte bra att ta för mycket, inte för miljön, inte för ekonomin och inte för hälsan, man kan få allergi, säger Ekwutosi Nnaji.

– Det är viktigt att öva på språket också, det är många svåra ord, städspecifikation, förbrukningsvaror, skurmaskin, säger Miini Abukar och tillägger att hon helst vill laga mat åt barn på någon förskola.

Det är något som läraren Madeleine Söderlund känner igen. De flesta som börjar på den kombinerade måltids-lokalvårdsutbildningen vill ägna sig åt måltidssidan.

– I början vill ingen bli lokalvårdare men det vänder under kursens gång. Jag bidrar med energi och glädje och peppar dem att tro på sig själva. Det är mycket livskunskap på mina lokalvårdslektioner.

Efter lunchen går klassen igenom städvagnen. Nu när de varit ute på praktik kan de jämföra sina teoretiska kunskaper med verkligheten. Vad ska finnas på vagnen och hur ska det användas. Ibland krockar teori och praktik.

– Där jag gjorde praktik använde de samma handskar när de städade toaletter som andra utrymmen. Det är inte bra hygien, säger Jwana.

– Ni har lärt er väl men det är inte alltid verkligheten ser sådan ut, konstaterar Madeleine Söderlund.

Hon dämpar belysningen för några minuters skön stretching som avslutning på skoldagen. Det är en lika viktig del av undervisningen som allt annat.

– Kroppen och ögonen är våra huvudredskap, säger Madeleine Söderlund, som även lär ut ergonomi.

 Till sommaren efter ytterligare fyra veckors praktik är kvinnorna väl förberedda att ge sig ut på den svenska arbetsmarknaden.