Den som hade högst lön 1997 ska fortsätta ha högst lön, nu och för alltid. Det är industrins arbetare och tjänstemän som ska sätta lönenivån och utifrån en procentuell ökning hela tiden dra ifrån.
Är du sjuksyrra, undersköterska, städare, fastighetsskötare, socionom – sorry.
Är du sjuksyrra, undersköterska, städare, fastighetsskötare, socionom – sorry. Du kanske gör ett viktigt jobb, det kanske till och med är brist på såna som dig och arbetsgivaren har svårt att rekrytera. Men det går tyvärr inte att lösa.
Det är i grunden det som förespråkarna för industriavtalet och ”märket” hävdar. Det avtal som la grunden till den modell som lönerna sätts på hela den svenska arbetsmarknaden.
Modellen har lett till reallöneökningar, javisst. Mer pengar i plånboken har gjort att de flesta rättat in sig i leden. Tunga argument som att kvinnolönerna omöjligt kan komma ikapp eller att det är svårt att locka personal till viktiga funktioner i offentlig sektor har viftats bort. Visserligen har man i ord bekänt sig till jämställda löner, men inte just nu och inte till priset av att någon mansdominerad yrkeskår ska flytta på sig.
Men måste industriavtalet ha samma status som Moses stentavlor?
Men måste industriavtalet ha samma status som Moses stentavlor? Det har nationalekonomen Nils Gottfries synat i en ny rapport i 6f-serien om lönebildningen ”Europanormen saknar relevans”. Hans slutsats är att industriavtalet inte nödvändigtvis är att jämställa med inristningarna av tio Guds bud – vem som sätter märket skulle kunna ändras och en samordning behöver inte innebära att allas löneökning följer samma procentsats.
Industrins parter har bland annat hävdat att det är viktigt att Sveriges löneökningar håller jämna steg med konkurrentländernas. Blir det höga löneökningar i Sverige blir konkurrenskraften sämre. Och i förlängningen hotas både jobben och välfärden.
Det låter ju som en fullt rimlig ståndpunkt. Men hur ska de svenska lönenivåerna mätas med konkurrentländernas? I sin rapport visar nationalekonomen och professor Nils Gottfries att den så kallade Europanormen, att vi ska mätas mot lönerna på den europeiska marknaden, har flera fällor. En är att en flytande växelkurs gör det svårt att jämföra löneläget ska med löner i andra valutor. Det är också så att penningpolitiken, ränteläget och inflationen hänger ihop och samspelar med löneökningarna – så att det blir rätt svårt i slutänden att hålla sig till något annat än det svenska inflationsmålet.
för låga löneökningar kan vara direkt kontraproduktiva
Gottfries kommer också fram till att det är lika viktigt att ta hänsyn till läget på arbetsmarknaden när lönenivåerna sätts. Finns det sektorer där det är brist på personal? Hur hög är arbetslösheten? Och när det i dagsläget är relativt hög arbetslöshet, 6 procent, och samtidigt finns bristyrken, behöver det tas med i analysen.
Han visar också att för låga löneökningar kan vara direkt kontraproduktiva. Det kan leda till att realräntan stiger så att företagen får det tuffare att betala tillbaka på sina lån.
Facken inom 6f har varit missnöjda med industriavtalets dominans under en längre tid. De delar inte vurmen för Europanormen och vill ha större inflytande för hur lönerna sätts.
Nu laddar de upp för att lämna sitt inspel till hur lönesättningen skulle fungera bättre. Den 11 juni kommer slutrapporten i serien som synar märkesmodellen.
Industriarbetsgivarna kommer troligen inte att göra vågen. Kanske inte industrifacken heller. Men det kanske är dags att lämna stentavlorna från 1997?
